Centerpartiet har inte bara en partiledare i vanlig bemärkelse. Deras partiledare är också vice statsminister och näringsminister. Maud Olofsson kan beundras för sin kärriärsgärning och för enligt henne själv 35 år i politikerbranschen. Hon är en kvinna som kan vara förebilder för hur kvinnor också kan. Idag intervjuades hon av Malou von Sivers. Kloka inlägg och syn på mode för kvinnor upp som kan betala för sig men som vill kunna knäppa kavajen kom från vår vice. Men på frågan om hur svenskar är i allmänhet, på varför den politiska retoriken saknar den självklarhet som återfinns i USA och varför den politiska ledningen 2009 inte blir en röst med hopp och ledning i en tid av finanskris så faller hon i mina ögon platt. Olofsson blir istället myten om politikern. Myten om den som är långt bort från verkligheten. Politikern som inte förstår vad ”folk” behöver i en tid av osäkerhet. Istället fortsätter hon att lägga ansvarsbördan på någon annan med tron på att det är hon som en moder Svea som skall uppfostra sina svenska ungar till att börja ta hand om sig själv äntligen.

Till skillnad från Maud är jag en person som de flesta andra. En syn på svensken som är helt annan än den elitistiska överhetsperspektiv som Maud antar. Jag tror att svenskar kan, att de vill och att de tar alla de möjligheter de kan till att leva ett så gott liv som möjligt. Att vara politiker är att ta ansvar för att skapa så bra förutsättningar så att alla kan leva det goda livet. Att inte sluta tro på människors förmåga. Att inte sluta hålla den politiska gärningen nära den verkliga människan. En tro som Olofsson och jag inte delar. Jag blir ledsen när jag hör vår näringsminister måla en bild av den lata svensken. Jag har ett hopp på en politik som föder vilja och hopp i stället för att stigmatisera den.

Svensken är inte lat. Svensken behöver en ansvarsfull politik som visar på mångfald, möjligheter och framtid. Svensken behöver en politik som integrerar, som visar vägen när det är oroligt och som tror på människors kapacitet. Inte en politik som försvarar sin tystnad i en tid av finanskris med att ”vi kan ju inte hela tiden rädda människor utan de måste ta ansvar själva för sina liv”.

På ett plan har Maud rätt. Det är endast individen som i verkligheten kan förändra sitt liv. Det är inte heller politiker på Mauds nivå som är ansvariga för att rädda den enskilda. Dock ska hon skapa förutsättningar för en politik som ser till att värna ett välfärdsamhälle. Ett samhälle där vi tar hand om varandra och räcker ut en hand då det behövs. Den visionen saknar jag i Mauds politik. Som tur är, är jag inte centerpartist…