Mona och Ibrahim. Göran och Marita. Fredrik och Per. Partiledaren och partisekreteraren. Posten som parisekreterare är inte obetydlig. Posten är en del av ett partis hela strategi och helt klart avgörande för både politik, profil, ton och kampanj.

I DN i dag skriver Henrik Brors en artikel om ett splittrat s, med en svag partiledning som inte blev starkare genom valet av Baylan. Han skriver också om splitting inom leden genom samarbetet med V och Mp. Ord som ”krisstämning”, ”raset i opionsmätningarna” och ”tredjehandskandidat”. Artikeln är en tydlig högerskribents tolkningsraster för hur denne vill få det att framstå inom det socialdemokratiska lägret. Kanske är det för att Brors egentligen anar att Mona och Ibrahim är dynamit. En sammanslagning med sprängstoff som har något som Per och Fredrik saknar. Visioner för väldärden, känsla för rättvisa och inte minst kärlek till svenska folket. Där Per och Fredrik missar kommer Mona och Ibrahim lyckas stort – i deras politik finns realism och förtroendeinigivande politik för jobbkrisen, ekonomikrisen och den sociala krisen. Inte minst har de också visioner om hur vi kan lösa migrationspolitiska krisen och integrationfrågorna.

Mona och Ibrahim är precis dem som vi behöver i den blå soppa som fylls till bredden med kris på kris. Inte minst står det klart att verklighetsansknyten politik lyser med sin frånvaro i Reinfeldts politik. Mats Engström menar i aftonbladet att detta också syns i moderat europapolitk och kan komma bli ett stort problem under Sveriges ordförandeskap. Han skriver: Politiskt skapar Reinfeldt en strid med europeisk fackföreningsrörelse i en tid när det skulle behövas samarbete. Det gynnar oppositionen inför EU-valet, men är knappast bra för Sveriges ordförandeskap i höst. Engström har helt rätt när han konstaterar att Reinfelt borde åka ut och lyssna på folk för att få höra hur det ser ut och vad de behöver. Ett lyssnande som han hittills inte visat tecken på att kunna utföra. Den enda han lyssnar till är verkar vara Schlingmann. Ska det vara så?

Hos Lasse Bengtsson i nyhetsmorgon TV4 idag intervjuades Ibrahim Baylan. En helt annan slags person än Schlingmann. Baylan svarar elegant på Bengtssons grillning. Bland annat ett tydligt svar på tal på frågan om det kungliga bröllopet skulle störa valrörelsen och socialdemokraterna i synnerhet. Baylan menar att de Borgliga debattörer som tror att kungligt bröllop ska rädda borgliga regeringen bara kan uppfattas som lite patetiskt. För honom finns det ett förtroende för folket att kunna ägna sig både åt bröllopsyra och valrörelse och att inget säger att det ena kan komma att störa det andra. Sådan tydlighet gillar vi, för strömmen om att bröllop skulle vara illa för S har ju bara varit skrattretande mesretorik!

Jag blev imponerad av Ibrahim Baylans vishet och gtundläggande självkänsla. Jag tror han har vad som krävs för att skapa, förankra och förmedla politik i ett Sverige i kris. En politik som Sverige desperat behöver.

Men en oro finns. Lena Mellins spaning är förhoppningsvis helt fel. Hon frågar: är socialdemokraterna det nya grabbpartiet? Idag är Mona Sahlin ensam kvinna i den grupp som sköter den dagliga ledningen av socialdemokraterna. En kvinna, sex män – nej det är inte bilden av ett feministiskt parti. Det kan oroa mig.