Försäkringskassan är inte den trygghet som den en gång var. Att vara i en situation att behöva försäkringskassans tjänster är snarare förknippat med ekonomisk otrygghet. Det är långt ifrån den grundtanke om välfärd som är dess fundament. Vad har då förändrats? Ja uppenbart är att den friviliga, lokala, solidariska föreningen som betalar till gemensam kassa har bytts till en institution i samhället. Förskjutningen för ansvaret för att se till att trygga sin tillvaro förflyttades från individen till samhället.  Men vad är det nu vi ser? Är vi inte på väg tillbaka mot ett privatförsäkrande? Håller inte själva grundidén om samhällets garanti att skydde den i verklig nöd gå om miste?

Idag är det kris inom försäkringskassan. Sedan 2006 har anslagen till försäkringskassan minskat med nästan 600 miljoner kronor. En minskning som har allt att göra med den välfärdspolitik som regeringen bedriver. Krisen visar sig i försäkringskassans myndighetsansvar. Utbetalningar är sena och klagomålen på service bara ökar. Under 2008 var klagomålen 1 774 om handläggningar, vilket nästan är en dubblering jämfört med året dess för innan. Generaldirektör Adriana Lender svarar i januari 2009 på kritiken att många är nya på jobbet.

I DN idag den 2 mars får vi reda på att trots kritik och press på kassan beräknas personalen minska i år. Den minskade arbetsresursen med handläggare kommer sannolikt att resultera i att för den sjukskrivne marscherar de 180 dagarna snabbt utan åtgärd eller habiteringsplan. Det är en katastrof. Det är långt från den trygghet som försäkringskassan förut associerades med. Ett tydligt exempel ger debattartikeln från Marie Olsson i aftonbladet idag. Ett exempel som inte bara får TCO att reagera. Det får mig att vilja regregera till tiden före 2006. Försäkringskassan är i kris. Vår välfärd är hotad i grunden!

Marie skriver:

Intentionerna med försäkringskassans nya regler i budgetpropositionen för 2008 innebar att regeringen betonade att det är av största vikt att så många personer som möjligt kan försörja sig genom eget arbete, framför allt för deras eget välbefinnande, men även för att bibehålla välfärden./…/ Var detta bara tomma ord?

Tyvärr är det tomt. För denna politik har ingenting med verkliga människor att göra.

Den 25 januari 2009 krävde Annette Carnhede och Roger Syrén tre saker för att rädda försäkringskassan: Det krävs pengar. Försäkringskassans egna beräkningar visar att under 2009 krävs drygt 1 miljard i extra anslag till Försäkringskassan. Det krävs arbetsro och ett slut på hetsändringar i organisation, regler och kriterier. Det krävs ett målmedvetet kvalitets- och utvecklingsarbete där IT-systemen spelar en viktig roll.

Jag säger byt regering! Byt socialpolitik! Låt försäkringskassan återigen bli human och en dräglig arbetsplats och värdig samhällsfunktion!

Louise Callenberg

Fakta om försäkringskassans bakgrund:

Den svenska modellen för hur vi tar hand om varandra vilar på en solidaritetsprincip. En princip som var långt ifrån självklar men som sakta men säkert växte fram i vår kultur. I kölvattet på industrialisering och urbanisering började s.k. vanligt folk få en allt mer utsatt situation och risken för ohälsa och ekonomiskt utslagning blev större. Kravet på sociala reformer var ett faktum. Folk gick samman för att bidra till varandra genom att bilda sjukhjelpskassor för att ge stöd i nöd. Under 30-talet fick dessa kassor statligt stöd och 1955 slog försäkringskassan upp dörren. Det frivilliga medlemskapet som tidigare funnits till sjukhjelpskasseföreningarna slopades och alla som bodde eller arbetade i Sverige omfattades av socialförsäkringen. Försäkringskassan var en kronjuvel på den svenska välfärdsstaten. Genom den var alla försäkrade för att ge trygghet i tillvaron. Grundtanken för vår välfärdspolitik var och är att vi medborgare är skyldiga att betala avgifter och skatter som ger oss rättigheter att få del av den sociala välfärden när vi är i behov av den.