Så släppte det så. Spänningen. Allvaret. Det mörka och det tunga. Den här graviditetens början har varit en sann prövning. Från dag ett tills nuets minut. Ständig sjösjuka, foglossningar och ryggvärk. Allt det har varit och är påfrestande. Men fullkommligt möjligt att leva och verka med. Allvarstyngden och livsgrubbleriet då? Det har också vara allestädes närvarande. Inte som själens mörka natt, snarare som en vandring i skymningslandet. Svårt att se ljuset. Kanske det anas. Mest har det känts ganska visset. Vad vill jag? Vad gör jag? Vem är han? Och kanske framför allt: var är jag? Som att förlora sig själv en liten stund. Men inte i något vackert, utan i något dystert.

Nu känns det som om jag kommer tillbaka. Det är inte ett rosa skimmer att vara gravid. Den myten slår i sönder. Men det är tråkigt när det är tungt och inte så välsignat ljust. Men som sagt. Hoppet är återvänt.

Förra veckan var jag och P på ultraljud. Lika fantastiskt varje gång. Nervöst så klart. Tänk om något är fel? Tänk om det inte finns något liv där inne? Men allt var bara bra. En pigg filur med starka snabba ben…. En tjej? ja, kanske…. Vi frågade inte, men inte heller såg vi något som viftade. Kanske han knep ihop med benen…

Nu ska det sovas. Imorgon har Ebba avslutningsdag för 4.e klass.