När systern min idag gick procession ner för kyrkogången i Uddevalla kyrka tror jag inte att hon visste vad som väntade henne helt och fullt. Då tänker jag inte på hennes nya jobb som kyrkoherde för det vet jag att hon är ytterst välförberedd och mogen för. Utan jag tänker på det välkomnande som hon fick.

Det var hennes installationsgudstkänst som kyrkoherde idag. Tack vare julen har det dröjt tills nu. Hon har jobbat sedan oktober. Eller ja, i församlingen har hon jobbat i fyra o ett halvt år som kommunister. Allt annat en okänd för församlingen och arbetslaget alltså.

Kanske var det då särskilt roligt att mottagandet blev så särskilt. Kanske också särskilt härligt med tanke på att hon är första kvinnan som kh i Uddevalla pastorat. Här har det varit allt annat än lätt o roligt att vara kvinna och präst. För efter en fullständigt lysande kristocentrisk och kärleksfull predikan med fantastiska ord om hur vi alla behövs och hur våra vägar mot att finna påfyllnad av det vi längtar efter mest av jesus, så rungade en spontan applåd. Sällsamt och synnerligen välförtjänt.

Så Josefine: Syrran du är bäst! För du är både alldeles lysande i din förkunnelse samtidigt som du är så där som folk är mest – samtidigt.

Som den kyrkopolitiker som jag är känns detta härligt att skriva: kyrkoherde rev ner applåder med sin predikan. Det finns hopp om svenska kyrkan. Särskilt stolt att jag då också är släkt med vederbörande.