Det har alltid känts lite tungt i magkänslan kring hur orden och domarna har haglat kring Socialdemokraternas Mona Sahlin. När hon 2007 blev vald till ny partiledare för Sveriges största parti var jag inte helt övertygad om att detta var framtidens melodi och framgångarnas tåg med Sahlin i fronten.

Under det första året fick jag höra många kommentarer och deltog i många samtal om det ändå inte var ett problem att ha henne som ledare och än mer som statsminister! Jag var också en av dem som vädrade mina tankar. Jag var också en av dem som tyckte att hennes framtoning inte var tillräcklig för mig för att känna tillit till hennes kapacitet. Jag var också en av dem, och detta skäms jag för, som tyckte hennes röst och sätt att prata var ett av dom största problemen. Jag var också orolig för hennes brister i sin privatekonomi – då på 90talet. Jag hade helt klart, på många punkter, dömt henne hårdare än någon annan man i hennes position som jag konfronterats med som statsministerkandidat.

För helt ärligt – har inte Fredrik Reinfelt något lite hundlikt med sina ögon som får en att tänka på en inte så klok Cavallier King Charles? När han sedan använder hittipå-ord och förvränger meningar så får det mig att dra åt mig öronen. Dessutom – vad vet vi om hans privata brister? Åtminstone jag har läst hans mycket tvivelaktiga människosyn i en bok från tidigare liv.  Och den där hästsvansen på finansminister Borg – är det bara jag som inte känner en viss tveksamhet att en tvättäkta akademikernörd med troligtvis som sådan har bristande verklighetskoll har hand om våra finanser?

Eller för den delen Göran Perssons bufflighet som ibland verkade komma fram som charm eller pondus – det var väl bara hybris och tecken på en riktigt dålig medarbetare och lagspelare? Allt detta har inte legat dem i faten och har framför allt inte varit något som vi utan problem eller förbehållsamhet har luftat och vädrat med varandra. Nej, tvärt om har vi valt att se andra kvaliteter först och på något sätt låtit dem ha sina egenheter och fått vår blinda tillit till deras ledarförmåga och politikerduglighet.

Jag tror att det är dags att syna det här för fler personer. Och jag vill säga det att jag har helt lagt bort alla mina tvivel på Mona som statsminister. Hon är minst lika mycket fullblodspolitiker och har säkert med sin oerhört gedigna erfarenhet av politiskt ledarskap efter alla år i toppolitiken all den förmåga som behövs för att leda Sverige rätt. Jag tittar hellre på den politik och de politiska förslag som läggs fram än att stirra på personliga egenskaper.

Den tid då vi gjorde det måtte vara över! Jag hoppas att du som läser detta själv vågar syna dina egna domar och bevekelsegrunder i sömmarna. Är du så opåverkad av en kvinnas yttre och framtonig när det kommer till makt på samma sätt som du reagerar på en man med makt? Är du en av dem som med normen i ryggen tycker kvinnor skall bevisa sig först innan de förtjänar förtroende för sina ledaregenskaper 0ch att män har förtroendet på en gång? Ta dig en funderare så skall du se att det blir något helt annat att lyssna på Mona i fortsättningen!

För mig känns det helt rätt att välja att ställa mig bakom Mona. Och hennes tidigare affärer – ja, det gör henne bara mänskligare och mer trovärdig som ledare. Hon har visat mig ödmjukhet och hon har visat mig att alla är värda en andra chans. Mona är en framtidsledare!