Har varit borta ett par dagar från familjen och övat på perspektivskifte. Har rört mig mellan det ena perspektivet på makro till andra perspektiv på mikro och allt däremellan. Tillsammans med en fantastisk kursledning och fantastiska kursdeltagare (tack alla på fenix 10/11) så har jag fått lära mig att verkligen utmana mina tankar, mina positioner och ifrågasätta vad som styr och vad som skapar vår verklighet. Efter ett par dagar i detta ”mode” så kände jag mig något desillusionerad om vad som verkligen räknas.

Men att komma hem var att komma hem. I Hugos ansikte och i Ebbas kram fanns svaret på meningen med livet. Verkligheten må vara relativ i teoretiska termer men den blir verkligen reell när man möter det som känns viktigt – på riktigt. Desillusionens slöjor känns på något sätt lite lättare att hantera med ett fast ankare hos några som bekräftar vad som är kärnan. Det är gott att komma hem.