I played my drum for him

paraparampam

And he smiled at me. Me and my drum.

Julen närmar sig. Det är lätt för mig att känna att den handlar om att göra det mysigt och bra för min familj och mina barn. Det är lätt att tro att det handlar om att ha ett rent skrivbord efter en arbetsam höst med en del olösta saker hängande kvar vid skrivbordet i mitt huvud. Det är lätt att säga att det handlar om att äntligen få lov att vila. Det är lätt att förvillas till att tro att julen handlar om att prestera ett särskilt tillstånd, inte sant?

Julen närmar sig. Julen handlar om något helt annat än all denna känsla av att behöva prestera en stämning eller om att ha en massa saker att slutföra. Julen handlar inte ens om att äntligen få vila. Julen sammanfattas i en hedepojkes möte med det nyfödda miraklet. Det lilla, oförstörda, livsbejakande. Det stora undret av liv och kärlek. Det stora löftet om tro och hopp. Där hedepojken gör det som är så inspirerande. Han låter sig beröras av storheten i att livet är fött, beröras av det stora undret och miraklet att vi alla har detta inom oss. Han låter sig inspireras och beröras och ger lite av det som han kan för att ära livet. Spelar på sin trumma. Han ger av det som han älskar och kan. Och livet ler tillbaka. Saligheten, stillheten, kärleken. Ett varande mitt i livet med tacksamhet. En Helighetsupplevelse i att livet är ett mirakel. Ett mirakel av kärlek.

Det är vad julen handlar om. Nu ska jag spela på min trumma. Njuta av att ge det som jag kan ge, i all sin enkelhet, och njuta av att se livet le tillbaka och fylla mig med salighet.