Det är intressant med en liten prins här hemma som under ett år har kunnat undvika gränskonflikter med sin mamma. Undvikit dem – nja, han har inte ens förstått att de har funnits och har fogligt kommit till rätta när han flyttats från den ena potentiella farligheten till en möjligen säkrare miljö.

Nu går den lille mannen omkring och har egna starka åsikter om hur livet bör levas och vad han borde få syssla med. I det stora hela är vi tillåtande med det mesta och han är enkel att roa. Men…

Ja nu har det börjat. Idag har vi redan haft två duster om vem det är som egentligen bestämmer vad som gäller. Lille mannen har mött sin överman i sin mor och inser att hon inte alls alltid är på hans sida utan tvärom – är emot hans upptåg! Krockodiltårar, sammanbrott, en sur blick över axeln när han demonstrativt tar nallen i famnen och tågar iväg mot nya hyss…

Lite tufft är det att sätta gränser. Det erkänner jag. Någonstans vill åtminstone jag att han alltid skall tycka mamma är toppen! Och i mötet med en ett-årings indignation tvivlar jag på att han faktiskt tycker så.

Men det är mycket gott att se hur han en stund senare kommer med något – som han mycket väl skulle kunna stoppa i munnen, något som jag en stund tidigare demonstrativt tagit ifrån honom – i sin lilla uppsträckta hand och ger till mig. – Visst mamma, detta ska man väl inte ha i munnen? säger hans ”gakakagack”.

Fostran har börjat och jag vet att det kommer pågå länge länge. Fostran som trots att den känns lite obehaglig ibland att stå för är guldvärd, nej hälsan och lyckan värd! För ungarna verkar älska gränser!