Det är mycket att göra just nu. Stressen hägrar och i vissa stunder och dagar så lägrar den sig som en våt matta över mitt liv. Och att jag mitt under brinnande levereringskrig mot min egen att-göra-lista så drabbas jag av vinterkräkan, gör det liksom så påtagligt! Jag har inte tid att var sjuk. Det är när den blir på det där sättet, som stressen blir när risken är att man faktiskt inte hinna med, som jag drar öronen åt mig och ger min tanke lite självdistans och jag börjar fundera.

Stress har jag levt med länge och i många olika former. Det är också en del av det som får mig att må bra. Det kanske låter lite konstigt, men många känner igen sig i det. Den  sorts stress som gör att jag behöver hålla högfart, vara målmedveten och koncentrerad – ja det är som ett gift för en stressjunkie som jag!

Men jag har också varit förbi det berömda kaklet och vänt en gång i mitt liv. Det är inte värt att göra det till en livsstil. Inte heller att låta sig vaggas in i tron att det är värt det, eller att någon kommer att tacka en för alla timmar man plöjer ner i sin utmattningsåker. Det är heller inte värt att låta sig luras av sitt eget belöningssystem som försöker säga att man mår bra av det. För det gör man inte. Jag har varit där och vänt – förbi kaklet – och tänker inte göra det igen – någonsin. Det vore så dumt.

Det är 6 år sedan nu, den gången jag var förbi kaklet och låg utmattad och glömsk hemma på golvet. När hörseln hade försvunnit och ryggen var så trött att jag inte kunde resa mig upp. Inte trött av muskulär ansträngning eller för lite träning. Utan mentalt avstängd. Min impuls till min kropp – res dig upp – fungerade inte då. Jag var bara stum. I tanke, i handling, i hörseln, ja i alla mina sinnen. Det enda som fungerade var mitt hjärta som slog. Min andning som fortsatte. Det jag fasade då var tanken på att aldrig mer kunna läsa en bok, göra komik över vardagen eller föra ett analyserande resonemang. Det var ju det som var jag!

Man undrar lite vad man lär sig om sig själv och om livet på 6 år. Är det egentligen en annan människa som lever här idag än vad som levde här för 6 år sedan? Jo, nog är det det. Som den lök jag är så har jag skalat av ytterligare några lager om mig själv – för mig själv. Mitt gift är inte att prestera längre. Det har jag bytt ut mot självkännedom.

Just nu har jobbet fullkomligt dominerat mitt liv i ett par veckor. Det gör inget i sig att det dominerar på vissa sätt och i vissa perioder – jag gillar att jobba, men det ska finnas en balans i hur mycket tanke tid och investerade känslor det tar, tar det för mycket så tar det också snart glädjen och det börjar knorra på andra ställen bland livsprioriteringarna.

Jag har också lovat mig ledigt några dagar när allt är klart och lugnat sig något. Då ska jag njuuuuta av mitt liv, mig själv, mina barn, min man och min fina vovve och se till att bara koppla loss mig från outlook-stressen och kunna leva ett liv utan att axlarna åker upp över något som plötsligt trillade ner i tanken som ett mail som bara måååste skickas nu på en gång! Ja, det skall bli gott att återhämta mig. Det skall bli gott att få skala löken lite till.

”Livet är det som pågår medan du är upptagen med annat”

ps – hur passar scouterna in i den här texten? Jo, jag jobbar ju som generalsekreterare för KFUK-KFUM scouter. Ett roligt jobb, men som i vissa stunder kräver mycket tid, engagemang och ensam tankemöda av högsta cheftjänstemannen/kvinnan.  – och den där hunden då? Vad har den med stress och utmattning att göra? Jo, hunden är väl raka motsatsen till en prestationshetsande människa: liksom nog i sig själv så där nybadad på en stenig strand en solig dag i södra Dalarna. Ds