Det här är en text om kärlek. Om vad som är klistret mellan våra enskilda liv. Om varför vi vill och behöver ge omtanke till andra.

Både jag och lilla mannen Hugo har varit strandade här hemma denna vecka med halsont, ögoninflammation och snoriga näsor. Vi har bokstavligen klättrat på varandra de sista dagarna. Ledmotivet till teletubbies har spelats om och om och om och om igen. Upprepningens tålamodsprövande konst eller en ettårings envisa drift till inlärning genom repetition. Nu kan han i alla fall klappa i händerna när de ropar HELLO och övar förbrilt på att lära sig hoppa precis som de gör. Tänk att  detta är en drift för överlevnad och en organisms fantastiska och glädjefyllda kamp för att utvecklas. Smittas lite av hans iver och hans idoghet. Han tar sig ann allt han inte klarar av med koncentration och äventyrslusta och med en stor dos av mod och nyfikenhet. Han utvecklar sin kommunikation med sin inte alltid (i hans ögon) så kloka mor genom strömmar av ord och gester. ”-Lediladiladila”, tillsammans med en utsträkt hand – är ju äpple, eller hur?!

Att låta sig inspireras av de små
Denna äventyrslust, glädje över framgångar, nyfikenhet och kommunikationsiver – Det är något att låta sig inspireras av. För jag tror att detta är något som vi alla har inombords, en alldeles egen erfarenhet av just precis detta. Viljan till livet. Vi har själva en gång mött världens utmaningar så här. Vad är det som säger att man inte kan möta livets utmaningar med samma entusiasm och inställning som vuxen? Vad är det som säger att vi skall låta oss hämmas av sådant som kanske trasslat till det för oss på livets stig? Jag tänker på sådant som normer som styr oss, förebilder som kättrar fast oss i olika föreställningar om hur vi skall vara och bete oss, vilka roller som vi skall ha, hur man skall vara tillags eller för den delen människor som fått oss att hålla tillbaka och inte låta oss njuta och leva livet fullt ut – med lusta och äventyrslysta, med mod och stor upptäckarglädje!

Men barnet är också skyddat. Det skulle inte överleva om det inte fanns någon där. Det finns någon annan som tar hand om det farliga runt omkring. Som skyddar och bär. Det där som kallas för anknytning, i alla fall en någorlunda trygg anknytning. Kanske är det då lätt att vara just äventyrlig och modig? Lätt att vara en livsnjutare och möta livet med nyfikenhet! Det är lätt när någon kommer lyfta upp en när man skadat sig. När någon tröstar när det blev läskigt. När någon hindrar en själv från att begå något farligt. Vem är den någon när man är vuxen? Är det kanske den existentiella ensamheten – att vi faktiskt står här själva med våra liv, våra val och våra relationer – som vi får så kraftfull insikt om under vår tonårstid och som vi kämpar med under vårt vuxenblivande och kanske hela livet?

Ensam i existensen
Som vuxen kan man drabbas av en ibland mycket smärtsam insikt – det finns ingen annan en mig själv som kan lyfta upp, trösta och hindra mig själv från att göra något som är farligt. Det kan bli till en existentiell sorg. Det kan ju inte vara ett ansvar hos någon annan vuxen, eller hur? Det är bara jag kvar, som själv har ansvar för mig själv. Trots tvåsamhet, vänskap, familj och sammanhang. Det är en ensamhet mitt i vår gemenskap. Det är bara jag som lever mitt liv. En insikt som är mycket främmande för det lilla barnet som upptäcker världen. Som tar förgivet att någon finns där. Som kräver att det är så med all tydlighet. Och självklarhet.

Att få lov att ge för att få
Kanske är det därför som det är så gott att få lov att finnas för någon annan. För att man kan få en bit av omsorgen fast omvänt. Det liksom påminner om den där känslan, även om det nu är jag som ger lite trygghet till någon annan. Kanske är det detta som ligger i det fina med att få lov att älska, värna, hålla kär och i vänskapens hemlighet. Vi får lov att påminna oss om hur det var när vi själva upptäckte livet och hur det var att känna sig omhuldad och omsluten av trygghet. Att det finns någon där. Den påminnelsen är så god som någon. Ger kraft till att kanske våga lite mer och känna att livet verkligen är värt att levas fullt ut! Trots vår existentiella ensamhet så vill vi leva nära. Som mänskliga kuddar för livets törnar. Som mänskliga sköldar som kan lyfta upp, trösta och hindra oss från att göra sådant som kan vara farligt.

Det handlar om det där som är så sant: att ge för att få.

När jag lyssnar inom mig hör jag en viskande röst som säger: livet är det som pågår just nu, det liv som du fått, ditt alldeles egna liv som du fått att förvalta. Ett liv som du kan möta med barnets rena nyfikenhet, tillit och stabila övertygelse om att du kan även det som verkar svårt och oöverstigligt. Jag tror att vi med ömhet för oss själva kan klara av livets svårigheter lite lättare. Ge oss själva lite tröst och omsorg. Jag tror också att det är sådan omtanke som vi som vuxna ger varandra, vi jämlika vuxna medmänniskor – lite mänsklig värme, omtanke och tillit, lite inskjutande kraft för att våga lite mer.

Nu är det lördag förmiddag. Hugo sover sin förmiddagsvila och jag tror att han kommer att peka på min iPhone när han vaknat och säga -Edeh, edeh, ladiladiladila?! (övers: ska vi lyssna på teletubbies på youtube igen?). Och då ska jag sjunga med och förlora mig en stund i hans livsglädje över att nästan kunna hoppa jämfota!

Vill du veta mer om anknytning, existentialism och kolla in länken till Hugos favorit-Teletubbies själv? Här kommer lite tips:

• Här kommer den: http://www.youtube.com/watch?v=3ichQOqbewA (37 504 073 träffar!)
• Psykologiguiden om anknytningsteori. Det som handlar om hur vi för vår överlevnad behöver någon som skyddar och bär genom en otrygg värld och vad det kan få för konsekvenser om vi inte får vad vi behöver.
• Om du är intresserad av att läsa mer så rekommenderar jag boken av Tor Wennerberg, Vi är våra relationer (Natur och Kultur förlag)
• Per Wallroth, fil dr och psykoterapeut hos Sankt Lukas i Uppsala, har skrivit en bok som heter Mentaliseringsboken (Karneval Förlag). Den kan hjälpa dig att se din egen anknytning och också komma tillbukt med sådant som stör för att kunna leva livet med livsglädje och mod fullt ut.
• Här finns också en video med Per Wallroth
• Rollo May, en riktig pionjär inom existentiell psykologi, har skrivit många böcker i ämnet, bland annat denna: Den omätbara människan
• En annan bok om existentiell psykologi Bara detta liv (Natur och Kultur)
• Ett annat tips är texter av Simone de Beauvoir Det andra könet. Det beskriver synen på hur man blir det som förväntas av oss genom normer, värderingar och kultur och förebilder. Existentiell kritik också av psykoanalys. På den här sidan kan du få en kort och god introduktion.