I mitt mycket lilla universum dessa mammalediga dagar finns Hugo, en tovig pudel Vigo, monsterboken, bilar, mjölkmushar och enordsmeningar. Vi övar tillsammans H och jag med upprepningens fantastiska, men något enformiga, pedagogik.

Glass säger Hugo o håller upp en plastglass i sandlådan. -Glass, svarar jag och ler moderligt. Ja just moderligt ler jag för jag är tämligen moderligt tillfreds med att bara följa med i hans takt och få vara en del av att upptäcka språket som berikar och skapar vår verklighet.

Jag är också moderligt tillfreds med att göra i min värld saker väldigt sakta. För hade det inte varit en liten prins som bestämde takten så hade jag inte suttit tillfreds. Det är häftigt ändå vad många olika takter vi har i oss. Här är en som känns skön tillsammans med ett knytt. Jag rör mig lite saktare. Talar nog tydligare. Definitivt kortare meningar. Möter min andres blick mer intensivt och med en önskan om att förmedla hopp, värme och trygghet om livet. Något jag inte spetsar in mig primärt på alla dagar.

Denna takt är skön, men bara om jag ger mig hän åt den och ÄR i det varandet. För det finns också många andra rytmer, pulsar och takter. Som inte passar med H men som är nödvändiga i andra delar av livet.

Jag har en takt som jag försöker hålla lite på avstånd just nu. Det är jobbtakten. Det finns mycket som jag vill ta tag i, ordna upp och förbereda. Det kan finnas ett sug efter just den rushen och pulsen i min kropp. Jag har ju ett slags beroende där. Flowknarkare som jag är. Men den pulsen hjälps bort av min vilja om att vara en närvarande mor. Jag vet hur fort den här småbarnstidrn är över. Hur snart han kommer att vilja lägga sin tid på annat än mig, när någon annan hjälper honom att beskriva verkligheten. Men också hur essentiellt det är den grund vi lägger just nu.

Det finns också en för mig existentiell dimension här. Jag sitter här, är här med Hugo och skapar minnestrådar. Detta är stunder som jag kommer gå tillbaka till. Ensam men också med honom. Hans barnajag kommer alltid bo inom honom, men dessa stunder o upptäksfärder kommer han inte att minnas. Jag kan berätta o färglägga dem istället.

Jag söker själv de berättelserna och fyller intensivt luckor i mitt minne av barndomen som berikar och fördjupar min självkänsla genom det som pappa och andra berättar om mig och om hur vi levde då mellan 1978 och 1985. Viktiga år. Essentiella.

– Gåuu, säger Hugo och tar tag i min hand. Vi ska gå en sväng nu. Med en plastmajskolv i ena handen och en jeep i den andra vandrar vi längs Hjalmar Brantingsgatan i Uppsala. Stannar vid en ljusblå parkerad peugeut och inspekterar däcken. En BMW passerar. – mova, utbrister Hugo. Ja, morfar har en sån, svarar jag. Vi svänger av in på Torkelsgatan och fortsätter upptäcka verkligheten. I maklig takt.