Slappar på soffan skavfötters med lille mannen som ligger o pillar sin kanin på öronen. Han trycker den mot näsan och andas långsamt. Sömnen är inte långt borta. Jag slappar duktigt med wordfeud på mobilen och söndagsgudstjänst på i bakgrunden på p1. Idag handlar det om änglar finns. Just nu känns det som det. Någon vakar i alla fall över oss och skänker oss frid och lugn och ro.

För många år sedan var jag sjukskriven för utmattning. På högvarv hade jag lett mig själv ända in i utmattningens dunkla lite vakumaktiga livsform. Ångest vid vila och sysslolöshet var ett av mina problem då. Jag fick i rehabilitering öva på att vila.

Ett par gånger i veckan gick jag till sjukgymnasten, övade på smärtgränser och att säga nej. Varje sesjour avslutades med 30 minuter vila på brits med filt och kudde. Den sista övningen var värst och jätte svår. Mycket handlade då om att möta ångesten som jag hade lärt in som ett beteende vid sysslolöshet. Jag knarkade engagemangsflow och älskade snabbhet, driv och att bara rasa ihop. På eller av. Inte slappa och vila.

Nu – 7 år senare är detta inte ett problem. Jag älskar att vila. Njuter av min frid på soffan. Min totalt avslappnade kropp och den läkande andning som tar över. Jag har lärt mig att låta tankarna vandra vidare, säga nej till lockelsen att läka mina sår och utmaningar med prestationer. Givetvis har jag också lärt mig att det handlade inte om en lycka i att vara igång. Det handlade om en flykt från mig själv, om felaktigt påfylld självkänsla och en rädsla för att inte duga.

Så här ligger jag nu och bara slappar på sofflocket. Hugo sover nu. Det rycker lite i hans tår bredvid mig. Radion har sagt sitt amen och änglakören har sjungit klart. Jag lever och jag njuter. Det är en tröst till alla er som är inne på resan om att lära sig livet i balans och konsten att vila. Det går alldeles utmärkt. Man måste bara företa sig den längsta – och bästa resan – den innåt.