Den 23:e juli 2012 blev en innedag. Tillsammans med vår fina vän Kringlan, som sov över hos oss, har vi avnjutit frukost, tapetserat lite, ätit lunch och och hon och Per har burit och monterat sängar. Jag har också suttit under kommando på en stol vid flertal tillfällen och tittat på när hon jobbat för mig. Hon är en fin vän.

Det är skönt att med vänners hjälp och härliga närvaro få väntanstristessen att verka främmande och att vi med ytterligare händer till hjälp kommer närmare och närmare ett färdigtapetserat sovrum. Snart är också hemmet redo för en liten bebis.

Men bredvid alla dessa handgripliga trevligheter finns något annat också. Det är det goda samtalet. Det där om våra mödrar och mormödrar, om hur vi växer upp i våra familjer och på olika sätt behöver möta och göra upp med roller, förväntningar, ärvda nojjor och önskningar. De där samtalen om varför kvinnor och tjejer i generation efter generation skall behöva ha låg självkänsla och förvridna plågande kroppsuppfattningar. De där samtalen om folkhemmets grundide, om att våga vara tydlig och likvärdig i uppfostran mot andras barn och stå ut med att möta sina vänners föräldraprestige och inte minst sin egen. Och så allt däremellan som handlar om tapeter, fotöljen Wassily, hur snyggt mintgrönt är och att det är snuskigt när pudeln slickar en på fötterna.

Det är så fint att kunna dela livet med underbara människor. Så fint att få uppleva vänskap och att få se och förnimma hur man djupnar i relation till varandra. Om något kan kallas för rikedom så är det att få växa och dela tillsammans med andra människor. Så tror jag man kommer lite längre på den längsta resan vi gör. Den inåt.

När K hade lämnat vår boning idag var två andra fina människor här. Underbara H med sin sambo – en man som jag tidigare inte träffat, men så klart varit nyfiken på att lära känna. Detta var första träffen för oss alla fyra. En helfin kväll som började utmärkt med blåbärspaj och hundpromenad. Jag fick stanna hemma och vila. En observant H såg vad jag behövde. Det är också mycket värme i att kunna se och ge utrymme åt det.

Vi avslutade kvällen med sushi och långprat vid köksbordet. Ni vet, så där härligt avslappnat där ämnena växer in i varandra och tillsammans berikar och utvecklar trådarna. Samtal som handlar om att byta livserfarenheter och att lära känna varandra ändå lite mer. Kvällen bjöd ju oss gäster som både var nya bekantskap och för mig en redan vunnen nära vän sedan många månader tillbaka.

Så den 7:e dagen från beräknad förlossning är en hyllningsdag till vänskapen. Bara några av de fina som jag har i mitt liv har fått vara med mig idag. Men hela dagen har fått mig att känna mig rik, för den har påmint om något av det dyraste vi har. Vänskap. När jag nu närmar mig ytterligare en spädbarnstid så vet jag också att det är lätt att förlora sig i bebislivet och på den vägen missa detta dyra. De flesta finns ju alltid kvar, men många stunder och gemensam vandring kan ha gått förlorad. Därför är det viktigt att påminna sig om det dyra vi får i våra liv.