Vaknar upp till en dag där värmen känns kompakt genom persiennen redan vid sjurycket. Sjusovardagen verkar bo i min kropp. Jag är först upp av alla. Känner mig inte helt lugn i kroppen. Känner inte barnets rörelser direkt som jag brukar göra. Går upp, dricker ett par glas kallt vatten och försvinner mer i tvättstugan för att i det svala rummet få en stund för mig själv och förvilla orostankar med tvättstök och P1 morgon. Så kommer en liten armbåge eller häl på sidan i magen. Kort och distinkt. Jag andas ut. Denna oro är det värsta med att vara förälder. Denna oro för lidande och livskamp. Detta mått på kärlek och knutna band!

Så rasslade morgonen vidare med frukostmys med liten nyvaken Hugo och småprat om russin, honung och saft. Syrran och maken Per var iväg med vovvarna och de njöt av sommarmorgonens bad i sjön intill. Glädjande besked hade också kommit på vägen: syrrans bud, på den drömlägenhet i Göteborg som hon så gärna ville ha, men som hon gett upp kvällen innan, blev det sista. Den som budat över henne hade börjat krångla och säljaren hade valt att gå på hennes pris istället. Glädjen blev stor och förmiddagens uppdrag var utstakat: in till Norrtull för att skriva papper hos mäklarfirmans Stockholmkontor.

En historisk händelse att köpa sitt eget bohag. Att bli med hem. Något som man kommer få leva med länge: njuta av, växa med och dela stunder av både lycka, framgång och motgång i. Ett hem är en historisk milstolpe hur man än ser på saken! Det kan verka materialistisk, men ett hem är så mycket mer än bara en plats.

Under tystnad åkte vi hem. När vi kommit till Globen frågade jag syrran vad hon tänkte på. Anade att hon för sitt inre inredde sin pärla. Det gjorde hon. Och funderade på vad hon skulle spara och vad som skulle följa med – hur hon skulle ha det helt enkelt i sitt nya liv. Vi är så lika i det. Man vill ju veta och smaka på hur man vill vara i sitt hem genom färgval, mönstermatchning och ytrenovering. Och den processen börjar redan vid gluttandet på hemnet och får så hämningslöst släppas totalt fri när lägenhetsaffären är biff. En fantastisk känsla att få hänge sig åt. Själv ägnade jag hela förra sommaren åt detta från köpesdagen av vårt hus i maj till tillträdet i augusti. Det är snart historiskt nog ett år sedan!

Efter restlunch kröp vi alla till olika viloplatser för siesta. Underbart lyxigt och maxat ledigt att tillåta sig detta trots det fina vädret. Njutningsfullt på alla sätt. Vi vaknade framåt halvtre. Då hade syrran satt ihop spjälsäng och städat ut det nya lilla rum vi byggt till vår nya familjemedlem. Hugo gick en stund yrvaket runt i rummet med en fundersam rynka mellan ögonen.

Detta var troligtvis dagen då han insåg att det faktiskt kommer att komma en ny person in i våra liv. Det är de fösta stegen på en historiskt avgörande punkt: då man inte är minst längre, då mor och far inte främst bara finns för mig, då jag blir till i relation till en annan som storasyskon och allt vad det innebär av smärta och glädje. Mest glädje så klart, men också en utveckling som kommer göra ont i det själsliga finkalibriga liv som finns inom Hugo.

Under tiden då jag och syrran återigen legat och dragit oss i vår säng, trots det fantastiska väder som fanns att njuta utanför, och kollat på engelska tapetmagasinet (en utmärkt tapetsökarsida och även lätta att köpa ifrån) för olika tapetval till hennes hall i hennes nya lägenhet, så hade Per surfat in på Blocket för sin typ månatliga koll efter flyglar. Och då fanns den där. Upplagd i morse. För ett rimligt och överkomligt pris och perfekt storlek. En flygel är ju ändå en väldigt stor möbel så detta mini baby Grand var verkligen perfekt på sina 1,40m.

Hela familjen, förutom den vackra tonårsdottern som ville hänga med kompisar, packade ihop sig i bilen och for till Tyresö för att inspektera och provspela. Jag som själv inte spelar mer än klinkningar funderade mest på färgen. En stor svart blaffig sak skulle verkligen vara svår att få att stämma estetiskt, men var något jag förstått att jag kan få lov att leva med.

Det visade sig att utifrån de mått flygeln hade var det perfekt. Och den var behagligt mörk brun. Ljuvlig klang och utsökt format år 1946 här i Sverige. Vi tackade för visiten hos de urtrevliga uppenbart kulturella och musikspirituella människorna i Tyresö och konfererade i ungefär 7 minuter innan Per ringde tillbaka och gjorde affär. Ett historiskt inköp! Inte bara för flygelns ålder utan kanske mest för att det för honom är hans första egeninköpta klaviatur. Han var i sanning mycket lycklig!

Jag tycker också om tanken på att höra honom spela här hemma. Det var ju ändå, trots allt, en av de saker jag föll pladask för när vi träffades. Jag fullkomligt älskade att se honom spela och tonena som han skapade då fyllde varje uns av min kropp. 8 år senare har det inte gått över, men jag kan längta efter ett spel från ett instrument med himmelsk rymd och klang.

Vi avslutade en fin och händelserik dag på middag hos en god vän. Jag summerade då som nu dagen med att påpeka att både syrran och maken fått vara med om fantastiska historiska positiva händelser i deras liv idag – något de längtat efter. Nu vore det faktiskt på tiden att det blev min tur. Mest av allt just nu önskar jag att få bli mor för tredje gången! Så snälla bebis – låt detta bli sista natten i din moders trygga kropp och låt oss i morgon äntligen få mötas öga mot öga. En historisk händelse som är minst sagt välkommen!

Dessutom är det den 28:e…