Os London 2012 har bara börjat och jag inledde sportmaratonet med att titta på Folke Rydéns dokumentär Medaljens baksida. En berättelse om hur elitidrottarna är eniga om en sak: elitidrott är inte friskvård. Det slår hål på myten om idrottaren med en frisk själ i en sund kropp.

Efter att fått se Klüft kräkas av mjölksyra och Kallur tänja sina gränser till den milda grad att hon sedan behöver specialutrustning för att få igång en läkande blodcirkulation blir titten på dagens gymnastik och simning med de glasögonen. Tänk vad mycket skador de utsätter sig för, för chansen att slå ett personbästa, olympiskt rekord eller för att få hamna på pallen. En sådan besvikelse också när kroppen inte håller, ens lysande stjärnan blinkar oroväckande allt svagare och OS hoppet släcks.

Om man var villig att utså så mycket lidande måste ett missat mästerskap verkligen kalla på sitt behov av bearbetning. Tankar går därför till alla dem som inte kvalat in till OS trots sitt oerhörda slit. Alla dessa för oss namnlösa personer. Och till exempelvis Therese Alshammar som verkar hänga på en skör tråd vad gäller sin medverkan. Hon gör troligtvis vad hon kam just nu för att minska nervskadan. På tisdag får vi besked.

Det känns i detta sammanhang ganska sunt att vara en soffatlet 🙂