Jonas Gardell skrev på sin twitter häromdagen att han inte ville se fler bilder på barn, svampskörd eller lunchtallrikar. En uppmaning riktat till allas hans flöde som är instagramanvändare. Min syrra frågade sig vad poängen är med Facebook, om det bara handlar om att lägga upp bilder på sina ungar eller visa upp sitt mysiga liv. Jag funderar allt som oftast på vad folk väljer bort att skylta. Ibland undrar jag när bubblor ska spricka. Trots min tacksamhet för folks självcensuren, så kan jag fantisera om det riktiga, verkliga livet som inte får eller kanske ska ta plats i de sociala medierna. Vad gömmer sig bakom det perfekta surdegsbrödet, en utmärkelse eller bilden på glada barn på en picknick?

Jag tror att sociala medier fungerar som ett skyltfönster för värderingar och tankar som inte hotar att röja våra allra heligaste privata sfärer, utan som låter oss vara en skugga av våra jag. Så där lite platonskt ni vet: en delversion av den rena tanken/iden eller essensen av oss själva, som visar en skärva av våra liv, men omöjligt allt. Något som många av oss också älskar att få lov att ta del utav. Det är trösterikt att inte vara ensam. Trösterikt att vara del av ett nät av kontakttrådar.

Jag tänker inte försöka försvara lunchbilder, kantareller eller barn. Jag kan också bli lite mätt på det, men samtidigt så visar det upp något som vi delar tillsammans. Ofarligt och livet i ett okomplicerat nötskal. Något svenskt och lite helylle. Summan av alla lunchbilder och mysfaktorer ger ju ändå en god känsla av att folk har det bra. Ger lite hopp. Det var inget försvar men en tolkningsram som jag själv använder när tonfiskröra och bakad potatis dyker upp.

Men jag kan försvara mitt intresse för sociala medier. Jag spenderar en del av min tid genom att plöja tweets på Twitter. Det är ett utmärkt sätt att ha lite koll på vad som är på g inom sitt intressefält genom att läsa tweets. Twitter är vidare en helskön källa till inspiration till att lösa bra artiklar. Det finns också en hel del begåvade twittrare som är kul, underhållande och skarpa. Deras livsbetraktelser på 160 tecken är underhållning. Det är så jag använder mitt twitter och tycker att det berikar.

Facebook är mer något för mig och mina vänner tillskillnad från twitter som är så mycket öpnare. Jag är väldigt glad för den kontakt som jag kan upprätthålla med gamla och nya vänner. Det är fint att få följa med i någons livsberättelse och det är fint med den kontakt som det skapat med människor som jag står och har stått nära – även om det så bara är med lite ord och bild. Vad det kan skapa är dock en längtan efter riktiga möten. Sociala medier kan skapa mer distans och ensamhet har vi läst om. Det sägs att just enformigheten kring vilka vi är/presenterar oss som och hur vi boostar lika sidor hos varandra skapar mer distans och mer känsla av ensamhet. Det är nog något värt att fundera på.

Så tack kära ni för att ni låter mig ta del av era livstrådar o för att ni tar del och blir en del av mina! Om det blir för mycket så vet vi ju alla vad man kan göra. Trycka på knappen… Och hur man skall göra det på ett värdigt sätt är ett helt annat blogginlägg!