Ska Sverige gå åt samma håll som andra EU länder och lägga ut mer av välfärden på ideella organisationer, eller är det så att den svenska melodin är något annat?

Håkan Bosöm skriver i sin signerade ledare i Dagens nyheter att det vore önskvärt med en utveckling i Sverige där ideell sektor ges utrymme att ta större del av utförarerollen i välfördssektorn; skola, omsorg, sjukvård. Fler kyrkor, stiftelser och idéburna organisationer borde ges möjlighet att kunna konkurrera med privata aktörer om upphandling och bli leverantörer av välfärd. För att det skall bli möjligt behövs enligt Boström förändringar i lagen om offentlig upphandling men framförallt ökade resurser inom den ideella sektorn.

Jag har funderat på detta hela dagen. Är det verkligen in i den tyska modellen som vi ska gå? In i ett samhälle där man i grunden och ideologiskt misstror statens förmåga att sörja för välfärden?Den svenska berättelsen är som vi vet en annan. Hos oss finns en kultur av att ideell sektor är med och utvecklar samhället med initiativ som staten inte har lyckats få fram, men där statens och kommunens ansvar är att säkerställa att välfärden når alla och att goda utvecklande samhällsfunktioner ges till massa. Ett koncept som varit med och byggt landet starkt och på en vacker trovärdig etisk grund.

Den ideella sektorn styrka har varit, och vill jag mena, är än i dag innovation, socialt entreprenörskap, mod och engagemang. I Sverige är det ideella sektorn som driver på och pekar på vad staten borde satsa på för att möta medborgarnas behov och deras nya utmaningar i en ny tid. Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja! Den position av beroende är inte det som kommer utveckla vårt land.

Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja!

Snarare är det önskvärt med mer omärkbar medel för att kunna utveckla verksamhet och ta fram projekt som visar vad vi behöver brett i samhället – för att inspirera stat och kommuner till att ta just dessa nya verksamheter under sina vingar. Så gjordes när kyrkan utvecklade förskola och socialt stöd. Idéen kom från ideellt engagemang och togs sedan över av kommunerna för att vara något som kunde säkras och givas till alla i samhället. Nu i bår tid utvecklas språktorg, läxläsning och dagkollon. Om några år kanske vi ser ett ökat kommunalt landsomfattande ansvar även för dessa verksamheter. Och nya verksamheter håller samtidigt på att utvecklas av den ideella sektorn. Men skola och sjukvård tycker jag ska vara statens och kommunens huvudbry och angelägenhet.

Liknande en tredje statsmakt kan ideell sektor också vara en oberoende aktör som vågar kritisera staten och uppmana till förändring. Risken med ett ökat samarbete om välfärdsuppdraget är att just det oberoendet och just fokus på utveckling och social innovation skulle undermineras och försvagas.

Nej, jag håller inte med Boström om att ideell sektor med nödvändighet och generellt behöver ta en stor plats som aktör i driften av vår välfärd. Möjligtvis önskvärt att det ökar från 5% ideella aktörer i förhållande till de många privata alternativ. Men då mest för att visa att en verksamhet inte behöver vara vinstdriven för att kunna överleva, hålla god kvalitet och utvecklas. Men som en stor välfärdsaktör likt övriga EU? Nej, den svenska vägen är bättre! Mer oberoende och utvecklande roll till ideell sektor, behåll momsfriheten och stimulera med fria medel till sektorn som i mångt och mycket är den som utvecklar vårt samhälle idag. Och det på värderingens fantastiska fundamenta!