Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!