Igår fick Tillväxtverkets generaldirektör (GD) sparken. Orsak: verket hade inte hållet sig till sitt eget reglemente av principer när det kommer till representation. Middagar för 1500 per person och allt för mycket konferenser för personalen blev fallet för Christina Lugnet som nu tvingas gå. Det var hon som generaldirektör som var ansvarig för att ta fram regler och att de samma följdes.

Handlingskraft och uppsträckning
Och det var näringsminister Lööf som gav Lugnet sparken. Näringsministern, som nu av SvD beskrivs i deras analys som handlingskraftig. Lööf, som tidigare haft problem med just sin pondus som minister behövde det här. Behövde ett offer. Behövde visa musklerna. Eller är jag orättvis? Det kanske var rätt att ge henne sparken. Ja, det är just det som jag är osäker på. (SvD )

Precis som SvD skriver så liknar detta fallet då generaldirektör Anders Nordström fick sparken från Sida pga dålig ekonomisk kontroll. Då var det biståndsministern Gunilla Carlsson som gav chefen foten för att visa regeringens tydlighet i ärendet i fråga. Det är klart att Nordström hade kunnat jobba för en förändring, men det verkar som om melodin i regeringskretsen snarare är att förpassa myndighetschefer från ett skrivbord till ett annat för att visa upp politisk markering och regeringsduglighet.

Näst på tur på Lööfs agenda är en uppsträckning med övriga generaldirektörer för de statliga verken får vi veta. De kommer få höra att det är ytterst viktigt att sätta upp regler för representation och personalvård, att dessa är modesta och att de under inga omständigheter förbigås. Det är ju skattebetalarnas pengar. (SvD )

Vi har under den senaste tiden kunnat följa rapporteringen kring våra statliga verk och dess slöseri på personalvård. Vi har nästan kunnat se hur nästa kommentar eller besked från departementet blir ”inga julklappar till myndigheternas anställda!”. Man får en känsla av att det inte är så mycket nyheten i sig, eller saken i sig – utan en lyckad mix mellan nyhetstorka och en ministers och regerings behov av att visa förmåga att använda den makt de har. För att vinna gillande hos oss vanliga väljare. Jag undrar stilla hur detta landar hos oss som tar del av nyheten. Jag kan inte bestämma mig för vad jag skall tycka. Känns som om jag saknar fakta.

Vilka står på tur?
Frågan är vad detta sparkande och statuerande av exempel kan få för konsekvenser. Kommer det bli ett prejudikat? Vem skall få gå nästa gång? Och vilka statliga bolag, departement och institutioner står härnäst på tur att granskas av tredje statsmaktens grävande journalister? För detta är troligtvis inte det enda exemplet på personalvård över 1000-lappen per person, eller seminarier och konferenser som kan summeras till miljonbelopp… Tänk bara vad en vecka i Almedalen kan kosta!

Tre problem
Det finns tre saker som jag tycker är problematiskt med det här. Två berör ämnet ledarskap. Det första är en moralisk fråga.

Kostsamt med elefantkyrkogård
Det första gäller att alla dessa sju sparkade höga cheferna fortsätter att kosta samhället massa pengar. Deras arbetsuppgifter är oklara men både lön och titel är bevarade. Det kallas att de har flyttats till elefantkyrkogården. I själva verket sitter de kvar på departementet tills deras förordnande går ut med nya arbetsuppgifter. Det kan dröja år. Är det inte rimligare att se till att dessa höga chefer gör klart sina uppdrag, men att tidspannet på uppdragen är kortare? Och att de snarare har en grundlön där det läggs på ett tillägg så länge de har ett aktivt uppdrag. Om de blir sparkade har de alltså bara grundlönen kvar vilket borde räcka som trygghet för dem. Med nuvarande ordning undrar man just hur moraliskt det är att mena att det inte skall slösas på skattebetalarnas pengar, men där man i samma andetag gör just det genom att ha högavönade kvar på intetsägande arbetsuppgifter. (svt.se)

Vikten av god personalpolitik
För det andra tycker jag att det är viktigt att våra myndigheter, och för den delen departement och statliga bolag, har god personalpolitik. Jag hoppas att fallet tillväxtverket inte leder till en snålkultur inom dessa arbetsplatser vad gäller att ge sina anställda uppmuntran och samhörighet. Givetvis skall det finnas gränser på excesser. Det är inte motsatsen som jag föreslår. Men jag är rädd för att det utfall som detta fall har fått kan leda till just en snålhetskultur som slutar med att våra myndigheter inte utvecklas i sin kärnverksamhet.

För att dessutom, verkligen kunna bedöma det som hänt och alla miljoner som DN menar på har spenderats, så skulle jag vilja se redovisningen. Riksrevisionen har ju tidigare släppt igenom ansvarsfrihet för verket. Är RR dåliga på att granska eller är det något annat som ligger här och lurar? Visst verkar det finnas en slösarkultur som man skall göra något åt. Men det kan ju också finnas en hel del motiverade kostnader. Vad vet vi egentligen om det?

Jag tycker att departement, som huvudmän, skall satsa på att ta fram riktlinjer för hur god personalpolitik skall se ut i myndighetssverige och ge uppdraget till sina myndigheter att implementera dem. -Nej, vi skall inte slösa med skattebetalarnas pengar, men jag betalar gärna skatt för att de som gör vårt jobb på våra myndigheter skall trivas på sitt arbete och få uppmuntran och trevlig stimulans. Det sticker inte alls i mina ögon att de får middag för exempelvis 600 kr per person eller att det satsas på seminarier. Det finns annat som det slösas med som är betydligt mer upprörande. Så som löneklyftor och galet välavlönade ledningsgrupper. Eller att Lugnet fortsätter att kosta miljoner tillsammans med andra kickade GD:ar. Om hon hade fortsatt på sitt jobb men städat upp efter sig så hade staten istället kunna spara en slant. Nu ska man istället punga ut kostnaden för ytterligare en ny högavlönad chef.

Vad är gott ledarskap?
Gott ledarskap handlar för mig om att ge uppmuntran, att få anställda att trivas och att skapa atmosfärer som gör att man som medarbetare eller deltagare i ett teamarbete vill göra sitt bästa, vill varandra väl och vill utveckla arbetet. Gott ledarskap handlar om trivsel och människokärlek. Gott ledarskap är inte att statuera exempel och hoppas att resten är skrämda till lydnad. Varken god atmosfär eller vilja till att göra sitt bästa nås med dyra seminarier eller att sparka folk.

Sparken för vems skull?
Den tredje saken som är problematiskt med det här fallet, och som har med ledarskap att göra, är just att Lugnet får sparken. Det är en del aspekter kring det som får mig att känna mig något bekymrad. Jag har varit inne på det tidigare.

Christina Lugnet får alltså sparken för att hon inte följt egen uppsatta regler kring representation. Om det ändå vore så att hon misskött myndighetens kärnverksamhet eller något liknande som har med uppdraget att göra. Men sparken för det här? Det hade väl räckt med offentlig avbön, order om uppsträckning och ordning i leden från ministern och så en chans till? Det hade dessutom sparat en del pengar som jag varit inne på tidigare.

Ärligt talat tycker jag inte att det är ett tilltalande ledarskap när felen som begås inte har med kärnverksamheten att göra och inte är ett upprepat fel efter påpekande. Jag önskar att staten skötte det på ett annat sätt och visade handlingskraft genom att arbeta med kultur och ideal snarare än skrämseltaktik. Nä, Annie Lööf, för mig är du inte positivt handlingskraftig i det här ärendet. Du missar målet med vad en god och utvecklande ledare är.