Nja, detta var inte min dag. Vill bara ha ut det lilla barnet, vill bara sluta vara stor och tjock. Vill bara slippa vila, samla kraft och vänta ut! Var på riktigt skitdåligt humör, men ser att jag inte är ensam. Det är en sådan där motvalsdag för fler än jag. En skitdag för medaljhoppet Nilsson och Oscarsson i K2 och en skitdag för svenska brottaren Henna Johnsson.

Det var även en skitdag för Rolf-Göran Bengtsson, vårt riktiga guldhopp i os. Hans häst Casall fick skoskav och de kunde inte ställa upp i dagens individuella hopptävling. -Klart jag är besviken, sa RGB på sin tysksvenska. De hade förberett sig minutiöst i månader. Ja, sen förra hösten. Typ i nio månader.

Å vad jag vet hur det känns. När jag var hos MVC idag fick jag först reda på att jag skulle ha ringt och bokat ultraljud undersökning igår. Det ska man göra när man är 41+1 förstår ni. Det skulle jag fått reda på förra veckan då jag var på kontroll. Det fick jag inte då så BM ringde och fixade en tid idag kl 13. Jag frågade lite försiktigt om dagen 41+3 som sommarvikarien pratat om veckan innan som det viktiga datumet. Vid det här laget kände jag mig förvirrad. Har fram tills nu inte kommit ihåg ett enda veckonummer, nu plötsligt förväntas vi prata specifika dagar!

Nåväl, det visade sig i alla fall, efter lite efterforskning, att det som strulade till det hela var att jag valt SÖS som förlossningssjukhus, och deras rutiner kände barnmorskorna i Skogås inte till. Det vanliga är att man åker till Huddinge sjukhus. Deras Huddingerutin sa att man just den här dagen (41+1) skulle göra ultraljud. Men SöSrutinen är att man skall göra en helt annan undersökning (CTG mm) dagen 41+3, vilket för mig är på fredag. Förvirrad över allt detta, trött och uppgiven över att aldrig komma närmare förlossningen än besöksparkeringen (vi provåkte sträckan igår) och framför allt irriterad över denna idioti med valfrihet styrde jag hemåt, sket i barnmorskans råd att passa på att vila ännu lite mer (hatar att vila) och röjde ut förrådet istället. Heldepp över att det kan dröja så länge som till nästa tisdag plötsligt innan bebisen bokstavligen plockad ut som sista utväg.

Packade två stora kartonger med kläder till röda korset, tvättade massor med bebislakan och slängde massor av diverse skit, och vovvade lite allmänt över vilken idioti det är med valfrihet – det spelar väl ingen roll vart man föder! Varför skulle de prompt låta mig välja ett sjukhus som de inte känner till rutinerna för? Anledningen till att vi valde SÖS var ju bara för att det var 10 min närmare. Hade jag vetat att de inte stämde ned MVCs egna invanda rutiner, så hade jag givetvis valt annorlunda. Jag drämde i ytterligare en tvätt i maskinen, svor lite till och önskade allmänt att institutioner valde lite mer åt oss så att man slapp känna sig som en fånig vante som åkte pingpong mellan rutiner och regler. Det var skönt att avreagera sig lite.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har!

Så kom åskvädret över oss och vi blev strandade i vår tegelbunker. Bebisen sparkade glatt i magen och vi delade den sista biten Sverigekaka mellan oss. Hugo var underbar som vanligt och jag kände hur jag började tina upp. Per liknade mig vid en frustande häst i en box och jag tänkte på Rolf Göran Bengtsson. Hans nederlag idag och stora besvikelse är ju betydligt större än min. Det är fyra år till nästa chans för honom på os guld. Mitt OS är ändå bara några dagar bort. Jag tror jag står ut med det här.

Vid sjutiden kom vi på att vi lovat åka till Gamla stan för fika med P’s syrra. Vi stuvade in Hugo i bilen. P var blek av hunger och jag var tvungen att tvärnita för att vi hade en långben krypandes i bilen. Tvingade P att ta bort den. Kände att det nog låg på mig att försöka vända humöret i denna skara blodsockerkänsliga varelser med tanke på hur sur jag kostat på mig att vara hela dagen.

Vi hittade spindeln, åkte till gyllene bågen och tryckte i barn och pappa några burgare och avslutade dagen med en fin kväll hos faster S, fransmannen och lilla M. Som fin not att sluta på sjöng min fina make ”min älskling” (…du är som en ros) för mig ackompanjerad av fransosen på kontrabas och Hugo på minitrumma. Sen fick P en kyss i en regndrängt gränd på vägen mot skeppsbron och vår dyrt parkerade bil.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har! Så här är det att leva med din dynamiska och härliga (!) familj, älskade lilla barn!