Utanför fönstret landar just nu en ambulanshelikopter. Globen lyser vackert bortanför Årstaviken. Inte långt härifrån prunkar kolonilotter. En helt vanlig augustidag för många. En helt ovanlig sådan för oss.

Just nu ligger Pappa Per och småsjunger jazzstandards för en liten prins som kom till oss idag efter mycket väntan. Och skulle det visa sig efter mycket smärta.

Jag skall inte tråka er med förlossningsberättelsen. Men jag kan säga att man blir ödmjuk inför livet och inför kvinnokroppen. Tänk all den smärta som var och varannan av oss är född genom. Tänk att bakom varje person finns en kvinna som vrålat ut sin smärta och med stor sannolikhet fått följa sin kropps urkrafter och urvilja för att ge liv.

Det var jag med om idag och det var den jobbigaste trekvarten i hela mitt liv mellan 1230 och 1315. Bland lustgasångerna förstod jag också att det inte är i nyktert tillstånd technolåtar kommer till. Fasen vad det sjöng i öronen! Mest bisarrt var väl låtvalet: ”Right here, Right now.” Ni vet den med evolutionen som tema i videon. Mitt plötsliga soundtrack som blandades av avlägsen kommunikation med Per. Närvaro var namnet!

Krystningen tog inte mer än 10 minuter. Den lille, som tvekat så länge, kunde inte vänta mer.

Nu delar vi våra första timmar tillsammans. Jag har redan lovat guld och gröna skogar. Per har redan lovat att sonen ska bli jazzmusiker – klarinettist. Men mest av allt har vi lovat evig kärlek, närvaro och trohet till prinsen.

Nu sjunger Per ”Killing me softly”. Jag tror att första dagen i resten av vårt liv kommer sluta väldigt fint och väldigt förälskat.

Tack alla ni som följt vår väntan och läst mina uppdateringar. Det har varit roligt att dela. Men nu tar en ny fas vid. Nu går vi in i vår kukong. Vår alldeles egna värld. Mina blogginlägg blir därför också något annat. Att skriva om bebisar är inte min dröm. Dem vill jag bara uppleva!

Kram och välsignelse till er alla – over and out! // Louise