Hur sjuk är inte vår värld? Läser i DN om hur våldsmän utnyttjar kaoset på Tahrirtorget till att våldta kvinnor. Om en kvinna blir undsatt och räddad möts hennes räddare av en hord av män som upprört jagar efter. Män som tycker de har rätt att ta för sig. Det är inte ofta jag svär, men nu passar det. Fy faan!

Eller tanken på den dubbla, eller kanske oändliga, kränkning som kvinnan i Indien blev utsatt för. Inte bara dödligt våldtagen, utan också på en fullsatt buss. Hennes räddare uteblev. Kanske av rädsla för sitt eget liv och sin kropps helgd.

Att människor ens orkar stå ut med sig själva efter att ha tittat på när en kvinna kränks så djupt, att till och med hennes liv tas ifrån henne, det är ett tecken på att världen är en sjuk plats. Att människan är en varelse kapabel till mycket ondska och lidande.

Och så här hemma. Våldet finns även här mitt ibland oss. En kvinna blev våldtagen av flera män när hon gick hem från tåget. På samma gång ofattbart som tangerande den varning man så många gånger hört, men inte vill ta för sann: gå inte ensam i mörkret. Men där och då, i hörsammandet o h uttalandet av den varningen, öppnar vi upp för det samhälle som Indien och Egyptens kvinnor lever i. Där kvinnan är ett villebråd och mannen inte kan hjälpa sig. Det samhälle skall vi icke ha!!

I tidskriften fokus skriver Katarina Wennstam om att hon står på en lista som Sveriges tredje farligaste kvinna eftersom hon ger kvinnan och de utsatta för sexbrott en stadig och ständig röst. Jag hoppas hon aldrig tystnar och att hon fortsätter vråla ut sitt budskap: mäns våld mot kvinnor finns mitt i bland oss och mot det måste vi ta strid och kämpa! Det är en sjuk värld annars om vi kollektivt vänder bort blicken för det här. Riktigt sjuk.