Idag fick jag av en händelse reda på att en vän från studentrörelsetiden var död. Han var en ung, livslevande, vital samhällsdebattör med lust på livet. Jag önskar att jag kunde få fortsätta leva i tanken om att han fortfarande finns och verkar. Det är faktiskt inte många dagar sedan jag tänkte på honom. Då tänkte jag – undrar vad han gör nu. Var ett tag sedan vi stötte på varandra…

Inte visste jag att han varit sjuk och nu död. Allas vår egen förgänglighet blir så nära och så tydlig. Nicke – jag önskar att du hade fått fortsätta att finnas och verka här ibland oss än många år. Nu hoppas jag att ditt minne lever vidare i många av oss som du fick möta och genom den kraft som du lämnat som spår. För du var bra!

Idag är också dagen då ett 25-årigt kusinbarn begravdes. En yngling med livet framför sig och ett liv bakom sig. Tänk att du skulle ryckas bort från dina nära och dina kära så tidigt. Det är aldrig meningen att en ung människa skall dö. Vad det än kan komma för gott, i fråga om att man börjar vårda sina möten och relationer för att man påminns om förgängligheten, så är det aldrig någon mening att finna i dessa händelser. Mening finns aldrig i förlusten. Den kan möjligt skapas av den.

Vi kan bara göra vårt bästa för att leva det mesta vi kan varje dag. Som om de vore den sista. För det är trots allt början på slutet för oss alla.

Det finns många andra som ryckts bort den sista tiden. Mina svärföräldrar förlorade en av sina närmaste vänner i januari. En fantastiskt fin begravning och varm minnesstund av kamraten värmde en stund. Men sedan kommer tomheten. Trots att äldre människor levt ett långt liv blir tomrummet efter dem minst lika ekande. En annan stor föreningsgigant i Anders Carlberg lämnade oss i julhelgen. Efter en tids sjukdom som det heter. Men hans vilja och livsgnista var frisk ända in i kaklet. Hans namn stavades förändringskraft! Han visste hur man skapade en plats för unga där de kunde växa och få alla de chanser som de behöver, och mer där till. Även hans minne kommer leva kvar hos många – länge.

Tittar en stund på lilla Ruben. Så ung och så ovetandes om livets gränser. Lilla Hugo däremot börjar smaka på dem. -Mamma, vad är död? frågade han mig i morse. Ja vad svarar man på det? – När man dör finns man inte mer i sin kropp, svarade jag, men nu pratar vi inte mer om det! För det är roligare att leva!

Och så pussade och gosade jag med honom så att han kiknade av skratt innan jag lämnade in honom på dagis. Jag hämtade honom i samma skick – som en solstråle. Så ska livet levas tänkte jag. Med glädje trots medvetenheten om döden!

PS: fick också ett fint sms från en granne vi lärt känna. Hon hade lovat sig själv att bara prata och säga sådant som hon kunde säga i dem hon pratade om s närvaro. Och nu ville hon också komma ihåg att säga positiva saker till människor hon fått i sitt liv. Hon ville säga att hon var glad för att vi lärt känna varandra. Å vad det värmde. Å vad det lär om vad som är viktigt i livet.

Ge kärlek och ta emot den. Puss till er alla!