I dessa dagar av glidning på skalan av vad som är bekvämt att höra av en svensk minister och om en regerings sanktionerande av vardagsrasism så vill jag önska att socialdemokraterna på stundande partikongress uttalar följande tydligt: S är ett antirasistiskt parti!

Jag vet att socialdemokraterna är det i fråga om sina grundvärderingar. S skapar politik på grunderna frihet, jämlikhet och solidaritet, där människans lika värde är okränkbart. Men det är en sak att säga så, det är en annan sak att verka så. I praktiken.

Med antirasism är det på samma vis som det är med feminism. Man kan vara det i teorin men ändå i praktiken inte kunna hjälpa sig själv när man i sina handlingar inte tjänar i jämställdhetens eller jämlikhetens syfte.

I feminismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället där kvinnan är förfördelad och inte åtnjuter samma privillegier och status som mannen. På arbetsmarknaden ser vi exempelvis hur kvinnor har lägre löner. Vi ser hur kvinnor än idag arbetar fler timmar i hemmen och vi ser hur kvinnor fortfarande tar större ansvar för våra gemensamma barn.

I antirasismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället som gör att graden av vithet avgör dina möjligheter att lyckas och skapa dig ett gott liv i Sverige. På arbetsmarknaden manifesteras detta på sådant sätt att det är en nackdel att ha ett namn som ”klingar osvenskt” eller att ju mörkare du är i din hudton ju svårare är det att få ett arbete, åtnjuta förtroende eller väljas till förtroenden.

Inom svensk migrationspolitik, från SD och borgeligt håll, hörs dessutom skrämmande rasistiska åsikter a la Billström som bland annat målar ut dem med mindre vitt skinn än honom till bärare av ett skuggsamhälle. Det går också att läsa hur Moderaterna öppnar upp och gör åsikter som inte är antirasistiska – utan tvärt om befäster och stärker rasistiska strukturer i vårt samhälle – rumsrena. Den svenska flyktingdebatten är på en glidande skala där sådant som var otänkbart att säga för 10 år sedan nu sägs utan att merparten av väljare så mycket som höjer ett ögonbryn av avsmak och förvåning. Att SD har runt 10 % av väljarkårens stöd är ett tydligt och skrämmande indicium.

Ett exempel på vårt nya hårdare klimat är frågan i Agenda vid partiledardebatten: ”hur mycket invandring tål Sverige”? Den rätta frågan i ett antirasistiskt samhälle borde ha varit: ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Även i övrig media kan vi se hur det offentliga samtalet glider mot mer acceptans av strukturer som främjar den vite och som missgynnar dem som är mindre ljus. Ett sådant samhälle och en sådan utveckling måste stävjas och röster måste höras högt!

Tack och lov finns röster från exempelvis Khemiris som kan vara en nystart för samtal om antirasism i vårt land. Hans brev till Beatrice Ask kommer gå till mediehistorien, hoppas jag, som ett av de snabbast spridda på sociala medier 2013. Det talar sitt tydliga språk om att det finns hopp i den svenska folksjälen om vad som är rumsrent och inte!

Jag hoppas att socialdemokraterna på sin partikongress i april 2013 tydligt visar att S är ett antirasistisk parti, som i regeringsställning med tydlighet skulle bekämpa varje tillstymmelse till befästande och främjande av dessa strukturer.

I boken ”Feminism utan gränser” skriver Chandra Talpade Mohanty sin vision för samhället. Hon menar att ett gemensamt strategiskt arbete behövs. Här följer en mening som på ett utmärkt sätt sammanfattar också min uppmaning till Socialdemokratiska partikongressen. Låt oss uttala en tydlig S-antirasistisk princip! Sverige behöver påminnas om dem.

/…/att antirasistiska, feministiska och demokratiska principer läggs till grund för
människors delaktighet och relationalitet, vilket fodrar arbete på många fronter
och i många olika kollektiv för att organisera ett motstånd mot förtryckande
strukturer.

(citat hämtat från bloggen Rebella)