Det väser i syrgasslangarna. Det drar och tjuter i ventilationsfönstret på glänt. Klockan tickar. Avlägsna toffelsteg i korridoren. På avstånd ett ledset barn. Nära hörs mitt barns snabba andetag. Lite för snabba. Det är därför vi är inlagda på sjukhus.

Livet kommer så nära i sådana här stunder. Nyss trodde jag vi var på väg hem, men nu blir det istället mer behandling. Isådana här stunder blir jag blödig om jag släpper på och tar fram känslan.

Vad är det som känns? Rädsla. Sorg. Glädje. Tre känslor på samma gång! Rädsla – för att sjukhusvistelse alltid är allvarligt. Sorg – för att känslan att mista någon, även om den risken nu är så minimal, är så brutal och upplevd tidigare i mitt liv. Glädje – för att han är min, för att mina syskon backar upp, för att mina andra ungar är så underbara, för att jag får just nu vara navet i händelsen där det bästa av mänskliga egenskaper kretsar runt omkring. Fantastiska syskon, underbar make, finaste vännerna, superfin vård. Och så är lille gossebarnet bara förkylt. (Om än allvarligt när han syresätter sig så dåligt när han sover).

Det sammanfattar hur livet känns när det kommer nära. När själva livsskeendet poängterar det som är viktigt. För mig blir poängen då gemenskapen och den kärlek vi är kapabla att skapa. Skapa just tillsammans. I sådana här stunder blir jag också så varse min gudstro.

Just det vi nu skapar och släpper fram i omvårdnaden av lilla R blir en berättelse och bild av min livsåskådning och tro. För mig är det som händer att skapa mera Gud i världen. Ja det kanske får någon att hoppa till, men så enkel ter sig min teologiska övertygelse. Att skapa mer gud i världen är att ge plats åt det som förenar, som ger lycka, som ger liv – både existentiellt och fysiskt. Att hylla det fina, det levande. Att vara tacksam för det man av livet, av Gud, har fått.

Nerbäddad i lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås pustar barnet i sängen. Vaknar till. Somnar om. Andningen lite lättare nu. Syretratten fortsätter att väsa: fortsätter att ge förutsättning för liv. På hebreiska heter anden som Gud blåser in som andetag i människan roach. Andetag betyder guds ande. Det är som om guds ande är här. I tratten och i omvårdnaden, i kretsen runt mig och mitt barn. Alldeles nära. Det är fint att tänka så här vid sjuksängen. Att mitt barn är omgärdad av och buret av kärlekens och livgiverskans ande.

Detta är vad jag vill säga om det fina vi möter här vid sjuksängen på Drottning Silvias Barnsjukhus: Det gudas mycket vid lakanen som tillhör tvätteriet i Alingsås.