Flerfamiljsrum. Ja det är vad det blir dessa fyrbäddsrum på sjukhus. Här möts utsnitt av samhällsinvånare och deras nära. På ett oväntat sätt kommer man nära varandra. Först lite varsamt småprat. Pratar väder, pratar luftvägar och sjukvård. Jämför syresättning och symptom. Och så plötsligt berättar man om sina tankar om klimat och mathållning, om att man blivit arbetslös men känner hopp, om sin mamma som fyller 80 just idag som man skulle firat men hamnade här, om hur man får muta sina ungar till framsteg. Samtalar om skulden man känner, trots att man inte borde, för att barnet blivit så pass dåligt. Berättar om minnen och känslan av hopplöshet och rädsla när RS virus drabbat eller när förlossning inte blivit som man tänkt. Kommer nära nära när man delar erfarenheten att förlora en förälder i cancer. Flerfamiljsrum. Det kan bli hur fint som helst!

Sjukhusvistelser kan också få fantastiskt fina konsekvenser ibland. En mamma som delar rum med mig visade sig vara gammal pluggkompis till min syster. De kan nu hitta tillbaka till varann! Mellan sonen har fått två härliga bonuskvällar med sin allra bästa kompis – ja han säger så. De, som bara har två veckor mellan sina födelsedagar, förstår varandras låtsasverkligheter precis. De räddar världen som brandmän, fnissar åt bajskorvspappor och kurar ihop sig på samma sätt på varsin arm för att lyssna på saga. Sedan tjoar de ikapp vid köksbordet och middagen för att kröna kvällen med utebus. Det finns för vissa vinster med att brorsan sinkar hemfärden med sjukhusliv.

Jag själv har haft möjlighet att promenera med brorsan som jag missade i helgen. Det var gott. Det är som sagt gott att påminnas om all värme som kan uppstå i mänskliga relationer.

Men nu längtar vi hem. Hem till vårt köksbord med frisk bebis.