Just nu halvligger jag på kanten av en 80 cm Hemnes med H 4 år vid min sida. Han kan inte sova om han är ensam. Han är nämligen mörkrädd.

Jag var mörkrädd hela min barndom. Livrädd för de stora fönstren i huset som vätte ut mot allt och den svarta tomheten. Rädd för vad som var dolt och som kunde dväljas i skrymslen och vrår.

Rädslan för faror, för mörker och för natten verkar komma runt 4 års åldern. Det är också då döden gör entré som samtalsämne. Dessa fantastiska små med stora ögon och klokskap som räcker bra mycket längre än de flesta vuxentankar. Det är som om dessa små kroppar med stora sinnen plötsligt öppnas upp för den stora världen som inte helt kan omfattas och förstås. Att fullt ut greppa den och förstå den är omöjligt. Att stå och skåda och tänka om den ger svindel. Och om natten kommer rädslan för allt det där stora. Som en rädsla för mörker.

Jag är ibland fortfarande rädd för mörker. Rädslan kan komma som ett starkt kroppsminne. Som att kastas tillbaka i tiden. Minns en natt då huset var alldeles nyinflyttat. Jag var ensam med barnen. Jag låg i sängen och hade dragit ner persiennen för sovrummets fönster. Kände mig trygg där i sängen. Hunden låg inte långt ifrån. Hör hur han andas tungt som hundar gör när de sover. Plötsligt stannar de lugna andetagen upp och jag liksom hör hur han spetsar öronen. Och så kommer det. Ett lågt muller och morr. Hela hunden är på sin vakt. Mina tankar börjar givetvis skena. Plötsligt inser jag att jag inte låst dörren. Jag vet inte vad som tar tag först, men allt i huset verkar från den stunden fullt av fasa och faror.

Givetvis lyckas jag få dörren låst, men med bultande hjärta smög jag runt i det stora tomma och okända huset, det hördes ljud överallt ifrån och jag förväntade mig att någon hastigt skulle dyka upp alldeles tätt intill någon av fönsterrutorna som jag passerade. Jag småsprang de sista stegen till ytterdörren och vred snabbt om låset, precis som om någon skulle kunna stå där och i exakt samma stund stå beredd på andra sidan för att rycka upp den, om jag bara inte hann före. Vilket jag gjorde. Så smög jag tillbaka till sovrummet, med hunden tassande i hasorna, förbi de stora fönstren som vätte ut mot allt och den svarta tomheten. Fasan vände så sakta sin fula nuna mot tomheten och försvann. Mitt hjärta saktade av. Hunden började snarka igen. Allt var lugnt och jag var vuxen igen.

I morgon slår min klocka 36. Det är så länge sedan jag lyftes upp av starka barnmorskehänder och skrek ett hallå till livet. Kort därefter låg jag trött i min faders famn och begrundade det som skulle bli en av mitt livs största kärlekar.

35 år så till ända. Fina år. Hoppas på minst 35 till. Detta år som kommer ska bli smashing! Framför allt skall jag älska livet mer; älska mer, fler och älska mig. Det är så jag vill leva resten av mitt liv. Och aldrig mer vara mörkrädd.

Jag tittar på prinsen bredvid mig. Första steget blir att det är slut på att vara mörkrädd för det som är okänt och som mest verkar bo i fantasin. Min mamma kommer inte sitta bredvid mig när jag är ensam. Men jag tror inte jag behöver det längre. Dags att leva livet till bredden och på höjden! Dags att omfamna det fantastiska som det kan innebära att vara vid liv, leva här och nu, och att vara 35 +. Rädsla är ett mått på behovet av mod. Och jag tänker leva livet modigt.