Nu har jag fastat klart. Det här var lite av det jag fann.

Det var det där med autenticitet. Jag fattar varför det är något som inte är oss givna utan något som man får kämpa för att uppnå. Och när man uppnår det, i ett ögonblick av samklang och klarhet, så inser man att det är lidesamt, en färskvara och om än värt det, en konst att ständigt söka.

Autencitet – att vara sig själv – verkar vara att klara av att leva med vidöppet sinne, (jag är nyfiken) med gränser och ramar runt jaget (jag känner min vilja) och jag är mitt i nuet (jag lyssnar). Sammanfattat kan det kanske formuleras i att leva med mod. (Jag är rädd men lyssnar, känner, vill etc.. ändå).

Vägen dit är mödosam, för jag behöver känna min rädsla och möta den när helst den dyker upp, se människan bredvid mig utan mina bilder och fördomar, lyssna på viljan i mitt inre -tänk att de kan vara så tystlåten! – och ta in upplevelse av välbehag och olust och inte minst släppa gårdagen och glömma imorgon.

När man, eller i detta fall jag, går in för ett autentiskt liv – samklang med yttre och inre liv – så möter jag så mycket motstridiga känslor runt mina erfarenheter av livet. Jag blir både djupt lycklig och smärtsamt olycklig. Det finns så mycket vackert och så mycket fult. Ett färgsprakande livsspektra kommer till liv. Jag blir som Ruben. Mitt i ett här och nu, självklart och handlöst faller jag. Försöker göra det som en ettåring gör. Tryggt mot en öppen famn rakt in i livet. Vilken kraft det ger!

Jag ska så klart fortsätta vara där jag vill vara, vid roderkulten i mitt liv och fortsätta vandringen med sinnena som resonanslådor. Det är gott att bli påmind om att jag kan vara det. Tack fastan för påminnelse om liv – i år igen.