SVTs program Uppdrag granskning sänder 18:e avsnittet och jag undrar om det är dags att kanske göra om programmet från att verka som ett seriöst grävande i maktens korridorer (vilket var längesedan) till något som mer liknar det sensationsprogram det blivit de senaste åren. I ansatsen att avslöja att det finns män som ägnar sig åt att försöka bota homosexualitet bestämmer de sig att titta på metoden själavårdande samtal.

Visst kan ansatsen vara på rätt väg, men metoden – kom igen! Det är inte i själavårdande samtal kränkningar av människor händer. Visst avslöjas en del märkliga anmärkningsvärda åsikter och gränsöverskridande påståenden. Om SVT verkligen vill granska värderingar och människosyn i svenska kyrkans mer värdekonservativa och trosrörelseinspirerade sammanhang, där många olika begränsande tankar om hur vi människor väljer att leva rättrådigt eller inte ges utrymme, så skulle man nog välja en annan metod för att komma åt saken. Det här blir ju bara ett platt fall för public service.

Missförstå mig rätt – jag är också arg och less på alla de präster, diakoner, församlingsassistenter och förtroendevalda samt vanliga kyrkliga medlemmar i Svenska kyrkan som inte tolererar människans olika smak av kärlekspartner, kön eller etnicitet och livsprojekt, drömmar och leverne. Det gör mig alltid heligt upprörd. För min Jesus är nämligen den som river murar och aldrig någonsin bygger upp dem.

Jag hör dock inte till dem som fasas över den karismatiska och evangelikala falangen att jag vill att den skall bort från Svenska kyrkan. Absolut inte. Den har även för mig tjänat sina syften. I Jesu namn finns plats för mångfald av uttryck, men inget rum för förtryck. Så länge man håller sig på vägen och känner till sina diken, så länge man som kyrklig ledare och böneperson har någon slags insikt om vilka dogmer och värderingar vi lägger på dem vi gemensamt ber med så kan dessa bönemöten vara det som gör skillnad för människor i deras liv. Så länge man har en kompass om vad som leder till liv så är det gott. Att vilja bota någons identitet eller lust är inte något som leder till liv. Men att bejaka, möta och bekräfta någons drömmar och tankar kan göra oändlig skillnad. Det helar.

Det är alltså kompassen och urskillningen som är grejen. Det är den man som granskande reporter snarare skall kolla om prästerna som människor möter i själavård har och hur de byggt upp den. Den frågan och det perspektivet missar Uppdrag granskning helt enligt mig. Men så klart de gör – de sysslar med skjutjärnsjournalistik. Inte ett teologiskt magasin.

De Frimodiga prästerna i programmet är slutligen kidnappade i den själavårdande situationen som programmet krampaktigt försöker skilldra. Kent Wisti, präst i Lund Stift och tillhörande en helt annan andlig tradition, än Frimodig kyrka, inom Svenska kyrkan, pekar på precis samma sak i sitt blogginlägg ”jag – en bögbotare?”. Det finns många präster som hade agerat på liknande sätt som gestaltats i programmet, om än kanske med annan kvalitet. Men många, typ alla, hade tagit personen som sökte sig till samtal på största allvar. Det är inte ovanligt att man kommer för att prata om sin identitet – vilken den en månde vara. Och som Wisti uttrycker det:

Om en konfident kommer till mig med sin oro över sin sexuella läggning måste jag givetvis ta den oron och eventuella ångesten på allvar.
Det betyder inte att jag måste bekräfta den som en adekvat oro eller ångest, men låta mig exponeras för den.

Förhoppningen för Wisti, precis som andra präster, är att man hjälper konfidenten att bli fri från skuld, oro och ångest. Men samtalet måste få vara konfidentens helt egna domän. Prästerna i programmet kan därför inte heller prata om vad som skedde i samtalen på grund av den absoluta tystnadsplikten. I det avseendet förstår jag deras reaktioner och deras agerande på reporterns frågor. Reportaget är därför i mina ögon gjort med helt fel metod. Vad de istället borde ha gjort är att syna alla tillfällen som det ges undervisning i församlingarna. Eller prata med konfirmander som får svar av präster i frågor om homosexualitet och kvinnans plats i församlingen. Eller göra en enkätundersökning för att se mönster av värderingar i svensk kyrkliga församlingar som sägs vara öppna för alla men där många är lika i vad de tänker om homosexualitet exempelvis. Eller kvinnliga ledare. Samma sökande efter svar, tydligare ”case” och en bättre diskussion hade kunnat komma ut av det. Men det är väl helt fel förväntan på ett program som Uppdrag granskning?