Psykisk ohälsa. Det ligger nära oss alla. Stadsmissionen slår fast att var fjärde ung mår dåligt. SvD visar siffror att var tredje ung kvinna lider av psykisk ohälsa. Det är någon nära dig och mig. Ungefär 5 % av Sveriges befolkning har en depression. 1 av 5 svenskar behandlas någon gång i livet för depression. En av fem. Faktum är att 2009 uppskattades det att mellan 20-40 % av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa. Och ändå är det något vi talar lågt om. (källa: Psykisk ohälsa – en klassfråga? Rapport från Psykologiguiden.se samt Socialstyrelsen ”psykisk ohälsa bland unga” från 2013)

Dessa siffor; det är du och jag.  Vi är mitt ibland dessa siffor. Som den bredvid eller som den direkt drabbad. Eller som någon med erfarenhet av depression, som närstående till psykisk ohälsa, som den som utreds just nu eller som den som sitter med både tacksamheten och förtvivlan med att fått en diagnos och därmed hjälp. Vi är mitt i dessa siffror på ett växande samhällsproblem. 

Ett samhällsproblem som vi alla någon gång står inför

Psykisk ohälsa är ett reellt samhällsproblem som politiskt måste hanteras. Det är också ett reellt samhällsproblem som vi måste prata mycket om. Överallt! Bryta tabun och lite till mans resa oss upp och tala om det som ligger så många av oss allra närmast hjärtat. Ni vet erfarenheterna om hur det är att vara människa, att leva, att vara glad och ledsen, arg och förtvivlad. Hur det är att vara hjälplös. Hur det är där på botten och vägen tillbaka. Om det blir någon väg tillbaka. Obehandlad psykisk ohälsa är förenad med stor fara för den drabbades liv. Om inte förr så är det ett alarm till samhället att agera.

Jag är givetvis inte oberörd av dessa siffror om utbredningen av psykisk ohälsa. Jag har mycket både psykisk hälsa och ohälsa runt omkring mig. I min absoluta närhet och lite längre bort. Jag har mött det som vän, som syskon, som partner, som chef, som kollega, som föreningsmänniska, som politiskt engagerad, som ungdomsledare, som barn. Man är både van och ovan, och man lär sig hela tiden. Men i livet med det nära inpå så är det en sak som gör en mest ledsen, och det är kopplingen mellan psykisk ohälsa och skam. Tänk vad den där skammen hindrar och skadar! Tänk vad mycket makt som ligger i hur vi pratar och möter frågor om psykisk ohälsa. Du och jag, är inte bara de drabbade, vi är också de som sätter normer. 

Egna erfarenheter delar jag gärna

Min egen livsväg har också kantats av stunder där allt blivit väldigt jobbigt. När jag var 26 hade jag en utmattningsdepression som tog ett år att läka. Jag hade som ensamstående mamma kämpat lite för hårt. Det var många gånger supertufft att vandra vägen tillbaka, men det byggde mig från grunden. Under det året insjuknade min mamma i cancer och dog senare på hösten. Någonstans var min egen sjukdom en tröst för vi fick tid att prata om livet. Perioden gav ömsom en livslång sårbarhet varvat med styrka och kraft för kommande pressande situationer. Retrospekt har det blivit en viktig tid för mig. Fullt med näring och syre när botten hade nåtts. Vägen tillbaka blev vägen till ett nytt jag. Så är det inte sällan med psykisk ohälsa – att det liksom kantas av möjligheter och hopp även om eggen på stigen tillbaka är knivskarp och risken för att trilla tillbaka igen till en början är stor. Den stigen blir sedan vägen som blir bredare och tryggare ju mer tid och hjälp man får med det man har med sig i sin rygga. Tillslut kan det bli din ryggrad och ledstång som byggt dig stark. 

När jag så födde mitt andra barn drabbades jag av förlossningsdepression. Kort och intensiv, men vilken krock med livet! Det var min gamla sorg från förlusten av min mamma som kom tillbaka. Det är inte alls ovanligt. Tvärtom vanligt att man som föderska drabbas av nedstämdhet som är annorlunda än baby-blues om man har en tidigare erfarenhet av kraftig livskris eller depression. En livskris triggar så lätt en annan. Att få ytterligare ett barn ställer allt på ända, och kan betraktas som en livskris, även om den på så oerhört många sätt för med sig gåvor. Hjälpen jag fick av BVC var toppen. De såg och fångade upp mig direkt.

Psykologen som jag träffade ett par gånger var dock en katastrof, men det hela visade sig bli en klargörande hit. Många gånger har jag skrattat åt mötena vi hade – hon, helt oanandes om min bakgrund som påläst om livskriser både som ordförande för Sankt Lukas i Uppsala och som studerande i religionspsykologi, gjorde allt man inte får göra i en psykologkontakt. Men även det hjälpte och förde mig tillbaka på banan igen. 

Jag tror att man, utan att överdriva, kan säga att jag har en känslighet för depression i samband med olika livspåfrestningar. Det är inget jag varken skäms för eller finner någon rationell anledning att dölja. Det är tvärtom bättre att jag pratar om det.

Så vad behöver göras då? Politiskt? 

Svensk sjukvård och kommuner och övrig landstingsverksamhet behöver prioritera psykisk ohälsa och kan göra det bland annat genom följande: 

1. Satsa på tidiga insatser, både i fråga om ålder och i samband med insjuknande. Insatser tidigt kan i stor utsträckning vara korta och mycket effektiva. Det minskar lidande och är väldigt samhällsekonomiskt effektivt eftersom det hindrar långvariga sjukskrivningar och människors möjlighet till att kunna delta i full sysselsättning.

2. Psykisk ohälsa är lika vanligt som tandproblem och borde subventioneras på liknande sätt för att främja folkhälsan och hindra dyra kostnader för obehandlade problem. Inför en psykisk hälsoreform för behandlingar!

3. Unga ska aldrig gå länge med psykisk ohälsa eller vara obehandlade eller felbehandlade. Detta kommer kräva mer resurser till skolkuratorer, psykologer och bättre samverkan mellan socialtjänst, BUP och skola. Det är samhället runt om barnen som aldrig får fallera i de här fallen, och det kommer krävas politiska prioriteringar för det. Satsningar på dessa barn är i sanning en investering för framtiden!

3. Vi behöver vara ett folk i ett samhälle som lever livet så som det levs i verkligheten och inte dölja sådant som är mänskligt. Då tänker jag främst på den psykiska ohälsa som kräver vård, omhändertagande och livslånga program för ett drägligt liv.

Ett välfärdssamhälle som vårt ska sätta de som behöver oss andra främst och vi andra skall stolta bidra till den omsorg som erbjuds. För nästa gång är det du och jag eller någon i vår absoluta närhet som behöver den. Det är helt enkelt dags för varann. Psykisk ohälsa skall inte vara en klassfråga och det skall inte vara varken mörkertal eller skämskudde. Det är helt enkelt bara du som är du och i vårt samhälle är du alltid ok!

Men när frågor om skattesänkningar står mot välfärd så är det allt för ofta den psykiska ohälsan som får betala priset. Det är inte satsningar på förbifarter och jobbskatteavdrag som gör det. Det är min politiska övertygelse och också min framtida kamp att ändra på det. Rösta med mig den 14 september, rösta för en socialdemokratisk regering!