Det rubricerades ”Till attack mot jaget” och var en klok insiktsfull text om hur jaget är det objekt som samtiden har att förhålla sig till. Där allt är subjektivt blir det mest subjektiva objektivt. Så här skriver krönikören Kaisa Ekis Ekman i tidningen ETC:

Det är lätt att tro att det handlar om individualism och egoism. Men det är slarvigt. I själva verket är detta ”jag” som möter oss överallt ett tvång på oss att passa in i färdiga prototyper av ett jag. För det första har vi jaget som objekt. Jaget som skriver kontaktannonser, cv eller författarpresentationer av sig själv. Detta är ett jag förvandlat till produkt.

Det är lätt att tro att det handlar om individualism, och det är möjligt slarvigt att dra den slutsatsen , men nog är detta en rest och ett stycke bevis på livet i kölvattnet på en postmodern era, där relativismen är så total att individualism det enda möjliga. En individualism som möter den utbredda relativism som undviker det som kan anses vara sant. Det är i denna svärm av osäkerhet som jaget blir produkten, blir objektet som ser saker, upplever och betraktar. Det enda som kan hållas för sant – att ett jag har en position till ett fenomen.

Det är en ängslighet i detta som Ekman är på spåret. Det är samma ängslighet som kravet på att allt ska bli konkret och tydligt. För om det bara stannar vid en idé eller en vision – så kan det postmoderna etablisemanget inte ta det för sant. Det tvingar varje politiker och visionär att ta till det enda verktyg som finns kvar: jaget. I detta sammanhang har det blivit en auktoritet när institutioner och ideologier har tappat det. Ekman är inne på samma tråd när hon fortsätter sin text:

Biografin dog inte, som postmodernisterna trodde. Tvärtom: när allt hade hamrats sönder och dekonstruerats – socialism, feminism, objektivitet, materialism – kvarstod bara jaget. Det enda säkra, det enda begripliga, det enda som gick att luta sig mot.

Ekmans tes är att vi behöver återupprätta objektiviteten och befria jaget från enkelhetens tvång när jaget solitärt står som kommunikatör, bevisförare och riskerar att bli det den inte kan vara: en kliché. Givetvis har hon rätt, men frågan är hur nytt det är. Är det inte bara så att det nu är gemene person som tar sig rätten att vara ett offentligt jag i samtiden? Är det inte det privata svenska hjärtat som försöker finna en väg till att bli synlig och göra upp med den enfaldiga väg av att allt som är verklighet och riktigt; i hemmets, i familjens och i själens vardag, har kommit fram i ljuset och detta är sättet att ge det en röst? Nog är det inte tillbaka till de stora sanningarnas tidevarv som den svenska mentaliteten behöver ta sig, utan jaget behöver på nytt våga se att det blir inneslutet av en ideologi och en tanke om vart vi är på väg och vart vi vill som kollektiv och samhälle.

Efter åtta år av borgerligt styre och en liberalisering av det svenska hjärtat där jaget naturligt tar större plats än visionen om det gemensamma så är detta tillstånd inte så konstigt. Men det är inte enbart politiken som gått i dessa spår utan givetvis även globaliseringen då världen kommit oss så nära och ett litet obetydligt jag kan bli enormt stort genom en egen YouTube kanal, en kamera och ett alter-ego. Men visst är det nog också så att vi alla lite till mans vet och förstår att det egentliga jaget ändå alltid är oss närmast och privat. Man är ju så oerhört mycket mer än en profil på nätet.