Plötsligt var han inte så kry, utan kröp upp i min famn, sökte tröst och ville vila. Han fick i sig lite saft men godis ville han inte ha. Tanken var att det kanske kunde få fart på honom igen. Men nu ligger han där och susar och sover, med en full vällingflaska i famnen. Lilla Skruben!

Min oro sätter igång direkt. Den är så automatiserad så att det är löjligt. Ett litet avsteg från det vanliga och jag tror direkt att det är något lurt på gång och befarar det värsta. Alltid. Det är samma sak när jag inte får tag på Ebba på kvällen eller för all del jag själv har någon obskyr krämpa som jag inte känner till. 

När blev det så här? Jo, när bebisarna kom. Och värre har det blivit ju fler som kom. Tre bebisar senare och jag är en orosmaskin när det kommer till mina egna knott. Det är det värsta som jag tror skulle kunna hända mig just nu. Att någon av dem blev allvarligt sjuk. Det är min vanligaste bön idag: gode Gud bevara mina barn friska, amen. 

Om det hörs eller ej, det har vi vår tro till att avgöra, men bönen är som ett mantra av hopp som liksom får gestalt i de orden. Oron tror jag att jag delar med de flesta föräldrar. Och bönen i ordlös form likaså.