En släkt, det är massa folk som inte känner varandra nödvändigtvis, men som oftast vill varandra det bästa. Det är inte alltid så och det är inte heller enkelt med familjer och de band av krav, förväntningar, drömmar och normer som man fäster på varandra. Ibland måste man välja bort och ibland måste man välja till. Normen, och drömmen för oss alla, kan sägas vara den att en släkt skall vara vår resurs för mycket. Här vill vi speglas och här är så mycket av vår identitet i våra rötter.

En del av min släkt, den jag är ingifta i, är en ganska stor grupp med många små pojkar. Vi är ett gäng personer som inte delar blod med andra än med ungarna och så andra halvan vuxna som gör det både med varann och med våra barn. Vissa delar inte blod med någon men är lika mycket släkt ändå. Det är så det fungerar idag. Man brukar säga att man inte väljer sina föräldrar till barn. Och till oss vuxna kan man säga att man inte väljer sin partners släktingar heller. De får man på köpet och de kanske är de främsta resurserna för ens personliga utveckling ibland med sina andra perspektiv och vinklingar på saker och ting.

Det fina med denna smältdegel är att man får möjlighet att komma många olika sorters människor nära, man får chansen att utvecklas i sina uppfattningar om allt möjligt och man får gåvan att vidga sina vyer om världen – för man får se saker och vara på ställen tillsammans, både i tid och rum.

Man har också gott om nycklar till de barn man kanske skaffar och till de ungar som man får i sin omgivning. Man lägger pussel och man förstår och man kan finnas där. Man skapar sig den by av folk som krävs för att uppfostra någon. Det är viktigt och ger en fin mening i livet. Det är fullt av kärlek i dessa relationer och fullt av vilja till närhet men också självklart ibland till distans.

Det är ju aldrig så, det är vi många som vet, att en ny familjebildning och nya relationer i en släkt skapas smärtfritt. Tvärtom är det både med förtjusning och med vånda som vi välkomnar nya människor in i vår innersta kretsar. Det är liksom fullt naturligt. Det som vi har närmast är vår trygghet och det är vi liksom beredda att kämpa för. En ny individ, som man inte känner, bjuds in till bords och man förutsätts dela och samsas som vore man född under samma stjärna. Det säger sig självt att det alltid i en släkt finns slip och slit. Vi kommer in i dem och vi blir garanterat danade på vägen.

Det är också viss skillnad på att vara den som blev inblandad i eller den som fick öppna upp sin familj. Jag tänker mycket på det själv när jag visar vägen för min man in i min brokiga hemmahamn. Det har verkligen varit viktigt för mig att hans landningsplats blir mjuk och att alla de krockar som alltid kommer blir fruktbärande fusioner istället för bromsklossar som fastnar som ankare runt fotknölarna. Jag ser min roll där som uppenbar. I en släkt kan det behövas tolkas och ledas så att man inte går vilse.

Jag vet att jag lyckas ganska väl med det – och det är jag väldigt lycklig för. De gillar honom så mycket att de så att säga skulle tveka inför vem de skulle vilja ha relationen kvar med om det sprack mellan oss. Ett mått på fusion sanneligen!

Eftersom det är valtider så behöver jag ha ett valperspektiv på detta. Och för mig är det enkelt att det handlar om kampen om ett samhälle med många olika och då med stort mått av tolerans. Lika mycket som jag är glad för att jag får chansen att utvecklas och stärkas som människa i mina nya sammanhang så önskar jag att andra människor skall få det samma – och då tänker jag främst på dem som i många fall hindras från att i första hand välkomnas på grund av sin sexuella läggning, sin etnicitet eller på grund av sin religion.

Jag önskar ett samhälle som är så där maximalt öppet och tolerant så att ett normativt vi och dom-tänkande begravs djupt. Det som skall stå i centrum är vår människokärlek och vår nyfikenhet samt vår vilja att slipas och förädlas tillsammans. Det är en ynnest nämligen att få vara med dem som är olika!