Idag var lill-mannen hos tandläkaren. Han var så duktig att hans far nästan drabbades av fulgråt. Det är så med stoltheten över de små och så med lyckan över de små framstegen. De små framstegen som är enorma i den lilles värld.

Sedan sa fröken att lill-prinsen tydligen var förälskad. Jo, och där snörpte hjärtat till ordentligt. Apropå storheter så är barns kärlekar lika fina som mirakel. Som när friheten är som allra störst! Vilken ynnest att få leva så. Har ni fått ett barns beundran någon gång? Eller bevittnat ett bröllop mellan två 3 åringar?

 Eller fått förklarat för sig hur en kärlek känns i en 4-årings kropp?

Det pirrar i magen och man är nervös. Som att man är förvirrad liksom.

Han pekar på magen med ena handen och talar med öppen blick. Andra handen har handflatan öppen och utåtriktat, som om det är självklarheter vi pratar om. – Å du vackra unge! Ditt sinne är ljuvligt, tänker jag.

Funderar ett slag på min egen kärlek och förmåga till hängivenhet. Den kan nog behöva utmanas lite. Även jag vill leva livet som om kärlek var ett mirakel. Helande. Livgivande. Rent. Så lätt att tulla på där i hjulspåren och tappa bort sitt vardagsmirakel. Inte sant?