OM hon hade varit här just nu hade hon tagit den nybadade två-åriga Ruben i sin famn och satt honom hos sig i soffan. Strukit sina starka och lite grova händer med hårda guldringar mjukt över låren. Viskat i hans öra att han är mormors prins och snusat honom i nacken. Hon hade strax tagit på honom pjamas och gått för att göra i ordning en minibricka med mjölk och en smörgås. En hembakad fralla. Lite torr och kompakt, men matig. Med ost och prickig korv och rikligt med smör.

OM hon hade varit här hade hon under dagen tagit en långpromenad med mig och barnen och sedan stannat kvar i trädgården och hjälpt mig ställa om från sommar till vinter. Hon hade rensat rabatterna och pallkragarna, vänt jord och gjort det gott för rosorna i rabatten. Under tiden hade jag varit nära och kanske bundit upp hallonbuskarna och krattat löv. Vi hade pratat i ett. Om relationer och om vänskap. Om att vara stark och superkapabel – men med en längtan om att få vara liten ibland. Om vikten av att släppa mannen in på livet. Ja, hon ville alltid prata om det. Försökte få mig att vara mindre självständig. Eller egentligen mindre själv och mera i beroende. Hon ville nog säga att det var vad hon själv alltid kämpade med och till slut gav upp. Och med det kom värmen, sårbarheten och vänskapen.

OM hon och jag hade grejat i trädgården hela eftermiddagen så hade vi också fikat och haft en skön paus vid tretiden. Vi hade njutit av kaffe i mugg. Hon hade druckigt det svart. Jag hade haft lite mjölk i. En smörgås med ost och apelsinmarmelad hade slunkigt ner. Ebba hade då varit med och vi hade pratat om livet, om skolan och om kompisar. Hon hade älskat att vara med sin mormor. Delat allt och kommit nära. Garanterat hade vi både skrattat och gråtit. Det gjorde man alltid med mamma. Sorgen och glädjen. De vandrade i harmoni tillsammans med henne. Befruktade varandra och skapade den där nerven och utvecklingen som man alltid kände efter en söndag med henne.

OM hon hade stannat över natten hade vi lagat mat tillsammans och stått och surrat i köket. Ett glas vin till tillredningen och stämningen hade varit tät runt köksön. Vi hade hackat, fejat, diskuterat och pratat. Vi hade pratat om skolan och vart vi var på väg med den. Vi hade pratat om barn med särskilda behov, om samarbeten med kollegor och fått någon idé om en resa som man önskar att man hade tid att göra. Sedan hade vi ätit. Gott. Mycket grönt och härlig fisk. Absolut en förrätt och var det sås till maten hade den ätits i drivor. Hon hade åtminstone uppmanat till det. Jag hade känt det som om det var mamma som var bossen här. Och jag hade gillat det. Vid den här åldern och med alla dessa barn och arbetade timmar i veckorna hade jag njutit av att mamma kom hit och bossade.

Sent hade vi rest oss från matbordet och diskat hjälpligt. Hon hade sagt att hon tar resten imorgon. Och jag hade vetat att hon hade gått upp med barnen tidigt. Hon älskade det – att gå upp först med barnen och göra frukost. Tror hon tyckte om att dricka en första kopp kaffe själv och få njuta av de små. Utan att jag konkurrerade som mammor gör om uppmärksamheten.

– God natt, mamma, hade jag sagt. – Tack för en fantastiskt härlig dag, för att du är här och för att du finns. Älskar dig! Hon hade svarat: – God natt min docka. Ses imorgon. Och så hade hon tagit av sig glasögonen och vänt sig om på sidan och somnat.

Tänk om OM ändå hade funnits. Det är nio år sedan idag hon lämnade oss.