Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.