Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.

Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.

Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.

Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.

Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.

Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.

Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.

Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.

Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen.  Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.

När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.

Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.