Ruben önskade sig en egen blomma. Han tyckte om de fina buketterna som jag fick när jag fyllde år men ville ha en egen på sitt rum. En eftermiddag gick vi till torgets blomsteraffär och stod bland hyllor av rosa blommor och blänkande krukor och valde. Han pekade på en Hibiskus. ”Den blomman har jag alltid älskat”, sa han.

Blomman packades in noga, Ruben tryckte ok på kortmaskinens gröna knapp. Blomsterhandlaren gav honom goda råd för hur han bäst skulle ta hand om sin blomma. Ljus, vatten, näring och beskärning. Han tog blomsterpaketet i famnen och vi gick med lite mer stolta och lite större steg än bara för en stund sedan.

Nu vattnas blomman som står i hans fönster då och då. De präktiga knopparna har slått ut och blommorna har börjat spira i all sin prakt. Det är en stolt blomma hos en kille som snart ska bli storebror. Även hans knoppar håller på att brista. Liksom i den välkända dikten gör det ont.

När liten blir stor händer så mycket. Det är inte en förändring från en dag till en annan. På det sättet skiljer det sig från blomman. Det är inte en förändring som är givet konstant. Det man lärt sig ena dagen och överraskat omgivningen med kan man mycket väl behöva lära om ett tag senare. Att knoppa som människa är snarare som att smaka på solljuset ena dagen med fullt utställda kronblad för att nästa dag sluta sig igen runt tryggheten som fanns igår. Två steg fram och ett steg bak. Ibland ett steg åt sidan. Samtidigt är anknytnings- och utforskandesystemen igång. 

Ruben och jag, vi tankar tidigt på morgonen. Det är möjligtvis då han kompenserar för sina steg framåt. Han tassar in till oss och kryper ner så nära. Han viskar söta saker och jag pussar hans mjuka kind och viskar tillbaka att han är underbar. Efter en stund snurrar jag ett halvt varv för att somnar om. Innan sömnen återigen tar mig så känner jag ett ben komma över min rygg som en krok. Det är en fyraårings mammakrok. En bror som behöver ha lite av fästet kvar hos mamma. Det är så välkommet.

Han ska få ha den kroken kvar även när han träffat den lilla tös som han blir storebror till. När hon är här och tar platsen i famnen för att ladda sin trygghet så ska han fortsätta få ord i sina öron viskade. Men tiden och situationen kommer obönhörligen göra honom större. Relationen till en liten syster kommer göra sig påmind också för honom. De nödvändiga stegen framåt kommer komma och alltför snart, om några år, är kroken ett kärt minne. Ett minne som likt en hällristning är tatuerad i våra hjärtan och fortsätter att göra sig påmind, om än i annan form.

För 18 år sedan kom mitt första barn till mig. Hon krokade sina små, men långa ben vid min kropp under många år. Plötsligt upphörde de fysiska krokarna och ersattes med de mentala. Även hennes knoppar smärtade och vissa perioder i vårt liv har vi fått vattna och gett mycket näring. Andra tider har vi beskurit och kämpat. Bytt kruka och duschat av dammiga blad. Alltid har nya blommor kommit och vi har kunnat njuta av dess skönhet. Att växa upp och ifrån sin barnamamma till en ny relation är vackert, stundom smärtsamt, och kräver sin omsorg med ljus, näring, nyplantering och många krokar.

Just nu är vår underbara 18-åriga blomma i Malawi på skolresa. Hon är borta i tre veckor. När vi skulle skiljas åt var det känslosamt. De sista dagarna var många krokar ute och hakade i mellan oss. Hon visste att allt skulle vara annorlunda, på så många sätt när hon kommer tillbaka. Ruben och Hugo har blivit storebröder och hon storasyster på nytt. Hon har fått leva i en by bland medmänniskor som har en bråkdel av det materiella välstånd och livschanser som hon omger sig med. Hon har fått leva mitt i en annan tradition och kultur och fått vara ny inför livets mening. Fler knoppar har fått växa och säkert har en del omvälvande beskärning fått ske. Att möta andras livsvillkor ger näring för den jord man själv spirar i.

I Malawi finns det gott om Hibiskusblommor. Man gör te av dem. De är rosa, gigantiska och vackra. I några skolor lär sig eleverna hur de ska skörda och torka pastillerna, som har en smak av citrus. Det är lätt att bli förtjust i Hibiskusplantan. Den är hoppfull och har mycket att ge. Just nu så ramar den in vår familj. Ruben vattnar sin blomma som han älskar och Ebba får vandra runt bland meterhöga likar. Och rikast är kanske jag som får ha dessa snart fyra barn att krokas med.

PS: I England har en mönsterkonstnär låtit sig inspireras av den vackra plantan och tagit fram ett mönster som heter Hibiskus Malawi. En annan slags skildring av livet och landet Malawi. ”It is a tree of life pattern with fruits and flowers, but take a close look at the leopard marks spicing up the vines and the zebra stripes making this linen rayon cloth a feast for the eyes.”