Livet i bubblan är inte bara mysigt fluff och nyförälskelse utan ibland en kamp mitt i livsnerven. Här hos oss har vi en amning som inte fungerar då hon får i sig för lite. Få saker som jag varit med om blir så emotionellt starkt och kristallklar. Driften och tillfredställelsen i att kunna föda ett barn och bristen på det samma. 

När jag ammar så märker jag att det är en biologiskt mycket stark drift som lätt blir ångestladdad när den inte fungerar som jag vill. Hjärnan spelar mig en del spratt. Skuld och rädsla kryper under skinnet. Jag håller stenhårt i den rationella lejdaren och talar till mig med den förnuftiga och lugna rösten. Att ge liv är att föda ut och sedan att föda upp. Bokstavligen. Och jag vet att jag lever just nu. 

Amningen var det sista jag oroade mig för. Det har fungerat bra förut med två av barnen. Nu minns jag hur det var de där första veckorna med Hugo då det inte fungerade. Han ammades i tre veckor och det var en kamp eftersom han smittat mina bröst med svamp. Jag gav därefter upp och det var en sorg och en lättnad. Så dubbelt! Eftersom smärtan var så enorm var steget egentligen inte så stort. Nu är det på ett annat sätt. 

Vi har ännu inte lyckats vända viktkurva och hon slöar till vid bröstet, varpå hon somnar innan hon fått i sig tillräckligt. Det blir en ond spiral. Ju mindre sug ju mindre mjölk. Tillgång och efterfrågan. Så nu har vi lagt in en ny växel: vi tilläggsmatar för ett piggare barn och vi pumpar för att stimulera produktionen. 

Livet i bubblan kretsar just nu kring att kunna föda mitt barn. Livets nerv pulserar så nära. Snart vänder det. Men först: pumpen. Imorgon amningsmottagningen. Det ödmjukar sannerligen att leva mitt i livet.