Jag sätter mig längst bak i rummet för att inte störa. Hoppas på att hennes missnöjesskrik och matsignal ska vara måttlig och att jag lyckas tråckla fram bröstet så smidigt som möjligt. Hon fattar tag snabbt. Jag andas ut. Och så börjar ljuden. Njutning i klunkar från liten bebiskropp vars hydda är en magnifik resonanslåda för ljud likt dessa. Är det någon som känner igen sig?

Var med i ett annat offentligt sammanhang där jag är ordförande och fastnade på bild, på långt avstånd. Jag hade suttit med Uma som ammade vid tillfället vid en vägg när jag fick resa mig upp och vid dörren tacka vår gäst som precis talat, vilket fångats på bild. Jag omnämndes vid namn och funktion med beskrivningen: ”… med dottern vid sin barm”. Jag kände mig först lite avklädd och avslöjad. Framför allt fundersam över varför det var viktigt. Känslan var också stolthet över att jag ärar rätten och finns i ett sammanhang där möjligheten finns.

Det är något i detta som möter dubbla känslor hos mig. Min första position är att barn har rätt att få sin mat när och var som helst. Bebis kommer först. Min andra position är att bebis också har rätt till lugn och ro när hen äter. Helga matstunden. Men behöver dock inte gömmas undan och  njutning av maten och tryggheten ska äras den med.

Min tredje är att bebis som ammar är som en förlängning av att vara gravid. Något helt naturligt och väldigt kroppsligt. Att vara ammande kvinna är således förenat med vissa rättigheter och behov av särlösningar, men behöver inte klistras på kvinnans identitet samt ses som något avvikande i det offentliga. Kvinnan är fortfarande sig själv. Amningen en aspekt av barnalstrande. Därav min dubbla känsla.

Trots att man matas med budskapet om att amning är det mest naturliga som finns så behandlas man som det mest avvikande som tar gestalt i ett rum vid vissa tillfällen. Det är fortfarande förenat med blickar och det finns uppenbarligen fortfarande behov av att markera fenomenet. Är det instinkten om vad som är ”passande” i en given situation? Är det känslan av barnets rätt till sin mamma och intim enskild- och avskildhet som pockar på? Oron för att barnet berövas sin mors uppmärksamhet när hon inte avskiljer stunden från en annan kontext? Missvisad omsorg ibland, befogad oro i andra fall. I grunden ett samhälleligt kollektivt skyddsnät med andra ord.

Eller är det vårt samhälles svårighet med allt som är det mest naturliga som finns? Där en sådan aspekt är den kvinnliga kroppen. För när hon ammar är hon svår att maka in i allehanda konstruerade kvinno- eller mansroller kopplat till makt och anspråk. Där finns ju inte plats för något annat än…. en bebis som äter. Helt ofarlig och tydligen så utmanande.
Jag tar benhårt fasta på bebis rätt till att äta när hen vill, förälderns skyldighet till närhet och amningens kroppsliga aspekt likt graviditeten. Den sistnämnda är övergående, men pågående. Den definierar inte min möjlighet till deltagande i det offentliga samtalet eller mötesrummet. Den brukar min kropp och ska ges utrymme och möjlighet som det mest naturliga som finns. Som sådan bör det bara få finnas och inte markeras men hanteras med varsamhet för bebisens skull.

I helgen åker Uma och jag på partikongress. Det kommer då finnas många möjligheter att pröva systemet.

PS När man pratar om amning så måste man också i dag, tyvärr, bedyra att man inte skuldbelägger den som flaskmatar sin spädis. Det är lika tråkigt det. Amning är något mer praktiskt än flaskmatning (jag har gjort båda), men också känslosamt och något av ett ställningstagande idag. Jag tror det är därför det blir så mycket åsikter, rädslor, moralaspekter, erfarenheter som blossar upp. Precis som jag precis själv anfört gällande den naturliga offentligt ammande kvinnans rätt till sin naturlighet.