Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.