Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia