Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!