Livets resa börjar nu nästa kapitel. En tacksamhetens och eftertänksamhetens kväll är här.

Utanför viner redan höstvindar. Vart tog sommaren vägen? Kanske är det lika bra. Det är höst också här i min föräldraledighet. En ny tid står för dörren. Det är inte utan vemod. Men allra mest lyser tacksamheten i hela mitt väsen. Jag lägger en otroligt fin tid bakom mig i detta kapitel av mitt liv.

I min famn snusar en bebiskropp med små fötter nerkilade i en prickig pyjamas. En sån där nattdress som har fötter. Barnet i famnen är Uma, mitt yngsta barn, som har somnat som en känguru på min mage. Min stora hand stryker långsamt över hennes varma rygg. Dröjer sig kvar en stund vid nacken. Vänder åter nerför den korta ryggen. Tar en tur till en av de små fötterna och kramar den ömt. Jag blundar och andas med henne. Tackar livet för godheten att låta mig få vara hennes mor.

Ikväll gör vi vår sista kväll på min föräldraledighet sedan hon föddes i januari. Hon är 7,5 månad och det har blivit pappas tur. För ett år sedan smekte mina händer min egen mage tillsammans med fem andra händer från familjen runt omkring. Då längtade vi efter att få lära känna henne. Nu är hon så självklar här hos oss. En ljuvlig människa. Ett litet kärlekspaket i yvigt tunt hår med stor mun och väldigt glada ögon.

Dessa 7 månader hemma med henne har ristat fina minnen in i mitt hjärta. Nog också gjort mig till en bättre mamma. Ibland känns det också som om jag blivit en bättre människa. Hon har något så lugnande över sig, detta lilla dockebarn. Eller så är det jag som är väl medveten om att hon är min sista juvel i en rad av ädla stenar och i den vetskapen har jag haft vett att vara i nuet och njuta av stunderna vi fått. Det gör att tiden får en kvalitet som etsar minnen rätt in i kärlekscentrat. För all tid.

Tack vare hennes solighet har jag också klarat så mycket. De första veckornas deppighet. Vi vände den tillsammans. Hon gav mig luft och mening. Sedan kämpade vi med en amning som hade svårt att komma igång. Men vi klarade det också. Jag kallade henne ofta för mitt kompetenta lilla barn. Och så mitt i all bebisbubbla pockade en partiförening i kris på dörren och behövde ta kraft. Uma lärde sig le samtidigt och har skrattat med mig igenom allt. Bebisar har en förunderlig förmåga att sätta saker i perspektiv. Ett av alla de minnen som jag vill vårda och aktualisera även i vårt så småningom bebisfria liv. Ett liv i perspektiv.

Under våren mötte vi solen tillsammans. Vi kände kroppen komma tillbaka och spände senorna i löparspåren igen. Som den nöjda bebis hon är har hon sovit igenom alla träningspass. Hennes egen kropp kom igång lite senare. Sakta men säkert har hon gått från gulligt paket till torped på skötbordet. Hon är en mästare på att snurra, åla, sprattla, sprudla, spotta, gurgla och tjoa. Lagom till mitt intåg på arbetsplatsen igen så väljer hon att lära sig krypa. Pappa Per, nu kommer alla härliga rörliga fysiska utvecklingssteg! Nu är det Uma och du!

Själv ska jag kliva upp imorgon, ta på mig rena kläder utan barnmatsfläckar, kamma håret och ta på läppstift. Jag ska blippa mitt 30-dagars kort på pendelstationen och ta rulltrappan till perrongen. Jag ska stirra ut i morgonmörkret sida vid sida med andra förvärvarbetare och metodiskt lägga upp dagen för mitt inre. Snart därpå kliver jag in genom jobbets portar på Kungsholmen och säger hej igen till stadsledningskontorets avdelning för digital utveckling. Lunchlådan i kylen och sedan en genomgång om allt som hänt sedan sist. Sedan jag vankade ut genom porten den 22 december 2016. På ett sätt är mycket sig likt, men allt är samtidigt helt annorlunda där på jobbet.

Det är bara ett år sedan jag började på avdelningen. Alla mina kollegor har lärt känna mig som den vankande anka jag då var. Jag vikarierade snart som enhetschef hela hösten ut. Under vintern genomfördes en omorganisation på jobbet och jag sökte en av de nya tjänsterna. Imorgon träder jag in som enhetschef för verksamhetsutveckling och förvaltning inom avdelningen för digital utveckling på stadsledningskontoret, och denna gång utan bulle på magen. Vi kommer jobba hårt i vårt team med den digitala transformationen i hela Stockholm stads breda fält av verksamheter. Det är en ynnest att ha fått det här jobbet och en otrolig start efter en härlig föräldraledighet. Jag är så lyckligt lottad. Kan inte känna annat, trots vemodet att lämna bebisbubblan därhän.

Jag kommer så klart sakna våra långsamma dagar och mysiga stunder, hon och jag och med hennes goa bröder. Men det är också så här livet är och så jag vill att det ska vara. Jag är samtidigt som vemodet sticker under huden så evigt tacksam för att just jag får ha barn tillsammans med en man som vill dela lika på föräldraledigheten. I långa loppet är det så klart också för min skull, men idag känns det mest för hans och Umas skull. De får genom sina dagar tillsammans, när hon är under året gammal, en unik möjlighet till att knyta band också dem emellan. Och som effekt blir Uma som en rosett mellan oss.

Dags att knyta ihop säcken, för den här dagen och för den här föräldraledigheten. Dricka en kopp te, kontemplera livets chanser och tacka kärleken för allt den för med sig i sitt kölvatten. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s