Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad tid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom.