Jag kliver in i ett kök och möter det unga paret. En kvinna som drömt om sin bröllopsdag sedan hon var liten. En man som gärna gifter sig, för att hon vill det. De älskar varandra för man kan vara sig själv. Jag dricker mitt heta te. Lyssnar och känner in. Katterna kurrar i famnen på mamman och svärmodern bredvid mig. Det är fyra dagar kvar tills jag ska viga dem och ceremonin kommer vara en återspegling av en dröm och en start på något nytt, fullt av förväntningar.

På vägen hem ringer jag en kvinna som sökt mig under dagen. De vill gifta sig nästa vecka, lite akut så där, hemma i lägenheten. Hennes sambo har blivit svårt sjuk och snart tar behandlingen över. Vi pratar kort om vigseln. Det är mest en formalia, men visst känns det tryggare inför framtiden. Jag säger att jag gärna kommer även om tiden vi fann blev inklämd mellan annat. Mitt förordnande känns som en akutbil. Kan inte bli mer meningsskapande.

I helgen hade jag min första vigsel. Det var mina älskade vänner som gifte sig. Jag förberedde ett tal som bar referenser från deras 23 åriga liv tillsammans. Som ett nät av ord som lades runt omkring dem. Inte ett öga torrt och inte en själ oberörd. Att få väva deras stund tillsammans med dem var oerhört starkt. En ära som gjorde mig enormt stolt. Deras dag men likafullt ett av mina minnen för livet.

Vi har olika vägar till ringar som växlas. Vi har olika skäl till att förenas i en helhet. Men att få stå där mitt i det ögonblicket och förklara ett par som en enighet i fri gemenskap det är enormt meningsfullt, på ett personligt plan. För man förstår att där står tiden still en stund. Deras ja kommer eka i vardagen. Skrivas i skrift och befästas i upprop.

Det finns mening i riten som ingen kan ta ifrån den. Just den här så full till bredden av löfte, kärlek och förhoppningar. Stå mitt ibland den är som att befinna sig på en varm och skön sommarstrand, även när molnen hopar sig. Att få viga är därför en ynnest. Vägen till ja stannar vid frågan. Därefter är allt fullbordat.