En liten hand sträcker sig efter stora fingrar. Leende och tillit. Ett liv har bara börjat. För snart 12 år sedan var ett liv precis på väg att ta sina sista andetag idag. De båda bär samma namn, lilla Uma Sally Lena och hennes mormor Lena Elisabeth. Båda från samma väv av liv, men med lite mer än ett decennium av tid mellan sig. Idag är det mammas dödsdag och min tacksamhet går till kvinnorna runt omkring mig.

För 12 år sedan låg jag och sov i ett rum med snett tak tillsammans med min bästa och äldsta vän Alexandra. Hon hade flugit in från Barcelona där hon bodde då för att få träffa min mamma en sista gång. Rummet som vi sov i fanns i min systers hus och vi hade precis gått och lagt oss. Huset låg en halvtimme från sjukhuset där vi vakat i snart en vecka. Mamma var så sjuk i sin pancreascancer. Denna sjukdom utan hopp. Detta mörker.

Veckan som gått hade inneburit resor till och från sjukhuset, samtal med läkare, med varandra, och tid vid mammas sida. Tid som kändes så oänderligt långsam samtidigt som man bara ville att den skulle krumma sig och vända åter. Tiden var just där och då emot oss.

När vi somnat föll huset i tystnad. Ute var det stjärnklart och stilla. Det var första dagarna i oktober och bedövande vackert med molnslöjor på sädesfälten. I det tysta huset ljöd telefonen. Några fötter vaknar och trummar ner för trappan. Det blir tyst. Alexandra och jag finner varandras ögon i mörkret i rummet där månens ljus indirekt lyser upp våra konturer. Vi säger några tafatta saker för vad säger man när man tror att det värsta har hänt som man samtidigt väntat på? Nästan längtat efter. Vakan måste ju ha ett slut.

Vad säger man när ens mamma dött? Alla tårar som redan trillat. All smärta och föråldrande som man bevittnat, luktat och sörjt.

Vi far genom landskapet som overkligt gestaltar sig runt omkring oss. Det är smärtsamt vackert. Luften är ljummen trots att oktober månad nu är här. Det är eftervärmen efter ett liv.

Sjukhuset är så stilla och ödsligt. Tiden då man kan dra efter andan och släppa taget en sista gång. Släppa ut luften och lämna i stillhet. Då när alla ens kära har somnat. Då när oron släppt och ansikten är släta och rofyllda. Då när sommaren är över och höstens skönhet är på väg. Det är inte vinter än. Det är för tidigt för kyla. Och det var för tidigt för sorg.

Hennes avgång var som hon. Allt runt mamma var storslaget och omsorgsfullt. Nu hade hon glidit ur tiden på tolvslaget och lämnat tid och rymd till oss att ta våra farväl av hennes kropp. Tid där ingen annan fanns och störde. Tid i natten där man aldrig var. Hennes avgång var i en tid som inte fanns.

Idag 12 år senare har mycket hänt, men den 5 oktober kvarstår som en dag fylld av saknad, sorg, glädje och framtidstro. För livet är ändå med Lena. Hon är inte här i sin kropp. Men vi är här med hennes ljusa minne, hela tiden, ständigt nära.

Lilla Uma tar stegen ut i livet och påminner oss om att tiden också är det som skänker glädje. Utan den inga steg in i en tröstande framtid. Tiden skapar oss en distans, men saknaden går så klart aldrig ur. Med tiden kommer också de ljusa minnena. Den kalla kroppen förbytts mot varma händer och hennes intensiva ögon. Händer och ögon som var min mammas. Sådan som jag nu har. Sådana som Uma kommer få. Uma Sally Lena – vår egen fena på att sprida glädje och kärlek. Som en reinkarnation av självförtroende och känsla för människor.

Jag minns mycket från min sista stund med min mamma. De minnena är mina ögonstenar. Dyra minnen. Så levande i all stillhet Den 5 oktober, år efter år, kommer jag gå tillbaka till det. Resten av året ska jag minnas allt annat.