Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.