Små varma armar som håller om halsen hårt i förhållande till storleken på den lilla kroppen. Nakna varma fötter som dinglar mot min mage. Hon trycker sin näsa i min halsgrop och andas. Liten visar vad kärlek är och jag minns att detta alltid är en av anledningarna till varför jag vill ha fler barn i min närhet. Att omfamnas av en åtta decimeter lång människa är att krama det uppriktigaste som finns.

En gång på en ledarutvecklingsdag fick vi frågan: vem inspirerar dig? Jag tänkte länge eftersom mitt första svar inte kändes som om det dög. Vad säger man? Mamma? Någon bra chef? Gandhi? Jesus? Blir så lätt pretentiöst. Vem är de ens mer än mina bilder av dem? Ingen av dem finns i mitt liv på det sätt att jag inspireras i vardagen. Mitt spontana namn var ändå det som ligger mig närmast att inspireras av. Lilla Uma 1 år.

Små barn inspirerar mig och har alltid gjort. Små människor med stor påverkan och stor naiv vishet. Så mycket människa. Rena i känslor, sanna i uttryck. Respons som kommer direkt. Deras vilja är nyfikenhet och oftast till samarbete. Hur många gånger har man inte förundrats över hur man alltid snubblar över barnleksaker vart än man är. Gå in i ett städat rum och det tar minuter innan det tagits över av barnen. Alltid där. Alltid redo att gestalta livet i sin lek. Snart erbjuds du en lunch på en plastbricka med dockservice eller att få bevittna ett dramatiskt skeppsbrott i tvättkorgen.

På ledarkursen fick vi sedan berätta för någon om vem denna någon var som man inspireras av och varför. Efteråt sa kursledaren att denna persona man beskrivit i själva verket var en bild av oss själva och hur vi vill vara.

Som ett barn alltså. Med full tillit i famnen med en omfamning som är full av sanning. Nyfiket letande och lekande. Kreativ och direkt i känslan. Som en liten stor personliget som orädd tar sig ann de rum hon kliver in i och är redo att gestalta livet tillsammans med andra. Som prövar och lär. Som är öppen för livet och andra människor. Ja, så vill jag ju gärna vara.

Ledarkursen var i januari. Sedan dess har jag haft denna insikt nära och funderat mycket på vad bilden av att inspireras av barnet står för. Hur det är att som vuxen, som chef, som kollega – som vän, maka och mamma, att inspireras av barnens sätt att vara, tänka och känna? Hur kan nyfikenhet och obundenhet inspirera? Hur är det att se möjligheter istället för att se hur man brukar göra? Hur är det att vara ny inför varje dag, inför varje stund? För det är väl det som är att vara som ett barn. Att vara som ny.

Och jag är nog på något sätt lyckligare än på länge. Även när stunder varit tuffa under vintern eller livet snårigt på olika sätt så har inspirationen från barnens nyfikenhet och livsglädje fått leda, om så bara i det lilla. Jag inser också att detta kanske är ett av de äldsta tips som finns för välmående, för visst har vi alla hört om att ta hand om barnet inom oss? Himmelriket är ju till för sådana som dem.